När man ser en olaglig uppsamlingsställe med uttjänta bilar från Mellerud är det är inte konstigt, att ett besök på en kyrkogård för rostiga bilar medför en återblickande skrota bilen Göteborg av sällan känt slag. De rostangripna stålskeletten från jänkare får en att komma ihåg om en tidsperiod som många inte upplevt, men nog drömmer om. Men tidsperioden för liknande fräcka bilar är till ända. Premisserna för miljö och fordonsåtgång har fullständigt förändrats, även på den amerikanska handeln. Massiva men ofattbart stilenliga åkdon är en förgången tidsperiod. Det är dessa hågkomsterna eller drömmar som upplivas hos en ivrig gäst. Att lokalisera rostangripna vrakdelar efter en alldaglig typexempel förstör inte uppfattningen om en skapelse som inte någon gång kommer tillbaka. På grund av de många årliga besökarna har två gravplatser för gamla fordon i Småland och Båtnäs lyckats få varaktigt medgivande för rörelsen. Samhällets förenade intäkter från dessa får även en rabiat miljösjäl att reflektera. Men på något ställe har skriken varit högljudda. Att få tillstånd för en nyetablering är emellertid meningslöst. olagliga ihopsamlingsområde, som naturmässigt kan jämföras med gravplatser för gamla fordon med personbilar, är ett växande besvär, som verkar vara tufft att motarbeta.
Inte en enda legitim gravplats för gamla fordon förekommer nu för tiden i Mellerud
Det förekommer många uppställningsplatser för uttjänade bilvrak i Sverige. Men endast 2 är legitimerade av bygdens miljöbyrå som permanenta gravplatser för gamla fordon för turister från Mellerud. Dessa omtalade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer flera dussintals bilmärken från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen personer årsvis. Fastän ett samhällsorgans beslut om tömmande av alla skrotbilar, har ett godkännande, som varar trettio år till. Det är verkligen ett bevis på turistverksamhetens värde för platsen och skyddas således på lämpligaste vis av kommunen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått likadan hjälp till upprättande av sevärdhet. Här grundades en skrot under mitten av förra seklet. Säljande av brukade bilkomponenter ägde rum till 80-talet då skrotföretaget lades ned. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av skrotbilarna, som var placerade på annans egendom. Ungefär tusen olika märken från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde företaget, lät vanligt folk att ströva omkring och iaktta de ålderstigna klenoderna. Dessvärre har dessa vistelser medfört färre personbilar. Speciellt har Volkswagen-bussar varit åtråvärda för plundrare. Bara fälgar med däck har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska betraktas som sevärdhet eller miljöförödelse har diskuterats av klimatkommissionen. Nuförtiden bedöms bilvrak, som klimatgiftigt avfall. Men så äldre vrak har självsanerats och klimatproblem har befriats från skog och mark.
Hot existerar för illegitim bilkyrkogård i Mellerud
Ingen i Mellerud kommer emellertid att kunna observera personbilar från de mest välkända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade stället hittades på Gotland. I Tingstäde schaktades cirka 200 personbilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då ägarna beslöt att jordfästa bilen på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har haft osynliga besöksmål. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal bilvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Idag hittar man helt andra illegala bilkyrkogårdar fördelade i landet. Och det är häpnadsväckande hur dåligt dessa samlingsområden är selekterade. Att betrakta sådana på vattenskyddade områden utan granskning av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om transitplatser. Försakelsen på ingripanden från betrodd polis är närmast ödesdiger och inspirerar till många fuffens. En ära måste likväl lämnas till landets 2 i särklass högättade och legitima gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Kyrkö Mosse.