Olagliga samlingsområde med bilar i Valbo bekämpas av Transportstyrelsen. Men ett par gravplatser för gamla fordon i landet finns kvar som ett resultat av den stora inkomsten till kommunens ekonomi. Orten kring Kyrkö Mosse och Årjäng har blivit hela länens stora lockelse. Att titta på de rostangripna skrotbilarna från 1950-talet är att resa tillbaka med tiden. Möjligtvis är det nord amerikanska vidunder, som får den kompromisslösa fordonsägaren att bli trånande. Och det har vi förståelse för. Formgivare, som var fordonskonstruktörer, tog fram personbilar med endast stil som ideal. Bastanta skrota bilen Göteborg välskapta starka fordon med miss Universum på bagageluckan presenterades med storslagenhet. När en tillbakablickande turist har drömmar sig bakåt i tiden, minns han inte på de gigantiska naturproblematiken sådana bilar skulle förorsaka med nutidens klimatfilosofi. Och där förbjudna ställen med fordon är en hemsk upplevelse för handlingsivrare. Men tankar och förhoppningar skadar inte klimatet. Så den rogivande promenaden omkring de rostiga uttjänta fordonen är en lisa för själen. Och samhällets kassa ökar för varje gäst som kommer.

Ingen legitim gravplats för gamla fordon finns nu för tiden i Valbo

Det existerar flera samlingsområden för kasserade bilar i landet. Men enbart två är certifierade av ortens klimatkansli som permanenta bilkyrkogårdar för trafikanter från Valbo. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar flera dussintals modeller från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 individer årligen. Fastän ett kommunalt fastställande om utgallring av alla bilar, har ett bygglov, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett belägg på turistverksamhetens betydelse för stället och omhuldas följaktligen på yppersta sätt av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft samma undsättning till etablering av kulturminnen. Här grundades en skrot under 1950-talet. Handel av brukade bilreservdelar fortgick till 80-talet då skrotföretaget lades ned. Skrotbilarna blev orörda efter speciell omhändertagande av bilar, som var placerade på annans mark. Cirka tusen annorlunda modeller från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde företaget, tillät gemene man att vandra runt och betrakta de ålderstigna sevärdheterna. Tragiskt nog har dessa påhälsningar resulterat i minskade fordon. Först och främst har Volvo Pv-444 varit populära för kriminella. Bara fälgar med däck har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland ska ses som sevärdhet eller klimatförstörelse har debatterats av klimatnämnden. Nu för tiden rangordnas ett uttjänt fordon, som miljöskadligt avfall. Men så gamla fordonsvrak har självsanerats och miljöbekymmer har sanerats från marken.

Hot existerar för förbjuden gravplats för gamla fordon i Valbo

Ingen i Valbo kommer likväl att kunna betrakta bilar från de mest kända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes ungefär 200 fordon fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för användning och övervakning, då fordonsinnehavarna beslöt att dölja fordonet på detta listiga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nu för tiden finner man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i landet. Det är förbluffande hur illa dessa samlingsområden är selekterade. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om transitställen. Försakelsen på åtgärder från betrodd myndighet är närmast kass och inspirerar till många bedrägerier. En ära måste dock lämnas till landets två i särklass högättade och legala gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Ryd.