Invånare i Härnösand vill inte se illegala uppställningsplatser eller bilkyrkogårdar

Olagliga insamlingsområde med personbilar i Härnösand bekämpas av Länsstyrelsen. Men ett par kyrkogårdar för rostiga bilar i Sverige lever vidare till följd av den höga avkastningen till kommunens penningkista. Samhället omkring Kyrkö Mosse och Värmland har blivit hela länens väldiga attraktion. Att se på de väldigt åtgångna fordonsvraken från mitten av 1900 talet är att resa tillbaka med tiden. Troligen är det amerikanska rackare, som får den ofördragsamma fordonsinnehavaren att vrida klockan bakåt. Och med allt rätt. Formgivare, som var fordonskonstruktörer, byggde bilar med bara utseende som ideal. Tunga välskapta törstiga bilar med eldsflammor på bagageluckan infördes med överdådig prakt. När en nostalgisk turist drömmer sig bakåt i tiden, tänker han inte på de väldiga naturproblemen sådana odjur skulle åsamka med nutidens miljötänk. Och där förbjudna områden med fordon är en hemsk upplevelse för aktivister. Men tankar och drömmar försämrar inte omgivningen. Så den avkopplande promenaden runt de rostiga uttjänta fordonen är en lisa för själen. Och ortens penningförråd ökar för varje gäst som kommer.

Inte en enda lovlig gravplats för gamla fordon förekommer idag i Härnösand

Det finns en del samlingsområden för avdankade fordonsvrak i landet. Men enbart två är auktoriserade av ortens miljöavdelning skrota bilen Göteborg som varaktiga bilkyrkogårdar för trafikanter från Härnösand. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns många hundra modeller från 20- till 50-talen och gästas av fler än femton tusen personer varje år. Även fast ett kommunalt rådslut om avlägsnande av alla personbilar, har ett godkännande, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett kvitto på besöksnäringens roll för platsen och värnas därför på yppersta sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft likadan hjälp till upprättande av sevärdhet. Här startades en bildemontering under mitten av förra seklet. Säljande av begagnade bildelar fortgick till 1980-talet då skrotföretaget upphörde. Skrotbilarna blev stående kvar efter speciell tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var parkerade på annans mark. Cirka tusen skilda fordonsmodeller från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, lät allmänheten att vandra runt och se på de äldre rariteterna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar resulterat i färre bilar. Först och främst har Vw bubblor varit tilltalande för plundrare. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall ses som turistattraktion eller klimatförstörelse har debatterats av klimatutskottet. Idag bedöms ett uttjänt fordon, som klimatskadligt avfall. Men så gamla fordonsvrak har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.

Fara existerar för förbjuden kyrkogård med rostiga bilar i Härnösand

Inte någon i Härnösand kommer emellertid att kunna observera fordon från de mest kända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen hittades på Gotland. I Tingstäde schaktades omkring 200 bilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och kontroll, då bilinnehavarna beslöt att begrava bilen på detta sluga vis. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs brott fasades ut och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar spridda i Sverige. Och det är överraskande hur förkastligt dessa uppställningsställen är valda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar glasklart om uppställningsplatser. Avsaknaden på handlanden från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många oegentligheter. En heder måste dock lämnas till landets 2 i särklass högättade och legitima bilkyrkogårdar i Årjäng och Småland.