Att se en dumpade fordon i skogen är en olust. Men bilbeundrare från Eksjö lockas ändå till en kyrkogård för rostiga bilar som pirayor till en köttbit. Och i Sverige finns två legalt grundade skrothandlare, som omvandlats till uppseendeväckande bil-utställningar. Hundratals fordon med olika fordonsmärken från mitten av 1900-talet förekommer utspridda för åskådning emellan skog och åkrar. Det är mer än fordonsentusiaster som hedrar muskelpaketen och formar av de amerikanska giganterna. Vackra bulliga konturer och enorma muskler var dåtidens direktiv för en duktig skapelse. Verken hedras fortfarande av 10 000-tals turister årligen. Bilkyrkogårdarna har blivit ortens stora inkomstkälla och alstrar de bästa turistintäkterna. Dessa vinster har också dövat klimatkämparna fordran på bärgning och likvidering av sysselsättningarna. Men en nyetablering eller utökning av en sådan anordning är helt spärrad igenom Naturvårdsverkets begäran att skrota en uttömd bil för återvinning.

Ingen tillåten gravplats för gamla fordon finns nu för tiden i Eksjö

Det förekommer massa ihopsamlingsplatser för uttjänade fordon i landet. Men blott ett par är auktoriserade av ortens klimatavdelning som varaktiga gravplatser för gamla fordon för resande från Eksjö. Dessa kända områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns många hundra märken från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen människor varje år. Trots ett departements rådslut om utgallring av alla bilar, har ett godkännande, som varar till 2050. Det är verkligen ett kvitto på besöksnäringens roll för orten och värnas således på yppersta sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft samma stöd till inrättande av sevärdhet. Här skapades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Handel av brukade delar ägde rum till 1980-talet då bilskroten upphörde. Skrotbilarna blev orörda efter särskild omhändertagande av bilar, som var placerade på annans egendom. Ungefär tusen skilda modeller från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde skroten, medgav vanligt folk att vandra omkring och se på de föråldrade rariteterna. Tyvärr har dessa besök medfört minskade bilar. Speciellt har Saab V-4 varit frestande för kriminella. Bara stolar har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska ses som kulturminne eller klimatförödelse har argumenterats av miljökommissionen. Numera klassas fordonsvrak, som klimatfarligt restprodukt. Men så ålderstigna skrotbilar har självsanerats och klimatbesvär har sanerats från marken.

Risk förekommer för olaglig kyrkogård för rostiga bilar i Eksjö

Inte en själ i Eksjö kommer likväl att kunna observera bilar från de mest kända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 uttjänta bilar fram ur ett kärr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för handhavande och kontroll, då bilinnehavarna bestämde sig att begrava fordonet på detta fiffiga sätt. Och Värmland har det förekommit hemliga dragplåster. Östra Sivbergs gruva fasades ut och fylldes med vatten bilskrot Göteborg omedelbart under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal vrak. De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon spridda i landet. Det är förbluffande hur uselt dessa uppställningsplatser är utvalda. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om uppställningsplatser. Bristen på åtgärder från ansvarig polis är närmast katastrofal och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och legitima gravplatser för gamla fordon i Värmland och Kyrkö Mosse.