Dumpade skrotbilar i Bålsta kan inte jämföras med en bilkyrkogård

Förbjudna ihopsamlingsområde med bilar i Bålsta motarbetas av Transportstyrelsen. Men ett par kyrkogårdar för rostiga bilar i Sverige lever vidare i och med den höga utdelningen till samhällets ekonomi. Bygden runtom Småland och Värmland har blivit hela länens väldiga besöksmål. Att skåda på de rostiga uttjänta fordonen från mitten av förra seklet är att resa tillbaka med tiden. Eventuellt är det amerikanska vidunder, som får den ofördragsamma bilinnehavaren att bli trånande. Och med allt rätt. Produktutformare, som var fordonsdesigner, tog fram fordon med bara stil som förebild. Mastiga vackra törstiga fordon med eldsflammor på dörrarna presenterades med puka och trumpeter. När en återblickande besökare drömmer om dåtiden, minns han inte på de enorma naturproblemen sådana odjur skulle orsaka med nutidens bilskrot Göteborg miljösynsätt. Och där illegala områden med skrotbilar är en hemsk upplevelse för aktivister. Men föreställningar och fantasier försvagar inte naturen. Så den avslappnande promenaden omkring de rostiga vraken är en lisa för själen. Och kommunens penningförråd växer med varje besökare.

Inte en enda tillåten kyrkogård för rostiga bilar existerar idag i Bålsta

Det förekommer otaliga uppställningsplatser för skrotade bilvrak i landet. Men blott 2 är ackrediterade av bygdens miljökontor som permanenta gravplatser för gamla fordon för turister från Bålsta. Dessa kända platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer många hundra märken från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 individer varje år. Trots ett kommunalt rådslut om utgallring av alla skrotbilar, har ett tillstånd, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett belägg på besöksnäringens roll för platsen och värnas därför på ultimata vis av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått skrota bilen Göteborg likadan hjälp till etablering av sevärdhet. Här startades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Handel av begagnade reservdelar höll på till 1980-talet då skrotföretaget upphörde. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter viss omhändertagande av fordonsvraken, som var placerade på annans egendom. Cirka tusen annorlunda märken från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, lät allmänheten att vandra omkring och betrakta de äldre rariteterna. Tragiskt nog har dessa påhälsningar medfört minskade personbilar. Först och främst har Saab V-4 varit frestande för tjuvar. Bara inredningar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska ses som kulturminne eller klimatkatastrof har avhandlas av miljökommittén. Nuförtiden kategoriseras bilvrak, som miljöskadligt avfall. Men så äldre skrotbilar har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.

Risk förekommer för lagstridig kyrkogård för rostiga bilar i Bålsta

Inte en själ i Bålsta kommer dock att kunna betrakta fordon från de mest kända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade stället hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 skrotbilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och kontroll, då bilinnehavarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta finurliga vis. Och Värmland har det förekommit hemliga lockelse. Östra Sivbergs brott lades ned och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag hittar man helt andra illegitima bilkyrkogårdar utspridda i Sverige. Det är häpnadsväckande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsställen är selekterade. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om uppställningsställen. Avsaknaden på ingripanden från betrodd polis är närmast katastrofal och inspirerar till många bedrägerier. En heder måste dock lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och lagliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Ryd.