Bilvrak i Båstad kan inte lämnas till en bilkyrkogård

Förbjudna ihopsamlingsställen med skrotbilar i Båstad opponeras av myndigheterna. Men två bilkyrkogårdar i landet lever vidare till följd av den stora avkastningen till ortens penningkista. Orten runtom Småland och Båtnäs har övergått till hela landets enorma besöksmål. Att titta på de rostangripna vraken från mitten av förra seklet är att resa tillbaka med tiden. Troligen är det amerikanska monster, som får den kompromisslösa bilinnehavaren att vrida klockan bakåt. Och med allt rätt. Formgivare, som var bilkonstruktörer, byggde personbilar med endast form som ideal. Mastiga storslagna bränsleslukande personbilar med miss Universum på bagageluckan presenterades med överdådig prakt. När en tillbakablickande turist drömmer om dåtiden, minns han inte på de enorma klimatproblematiken sådana bilar skulle vålla med nutidens klimatsynsätt. Och där förbjudna områden med bilar är mardrömmar för handlingsivrare. Men tankar och drömmar fördärvar inte naturen. Så den avslappnande skrota bilen Göteborg gångturen runt de korroderade vraken är som att födas på nytt. Och ortens penningförråd växer för varje gäst som kommer.

Inte en enda lagenlig gravplats för gamla fordon förekommer idag i Båstad

Det förekommer massa samlingsområden för uttjänade personbilar i Sverige. Men endast ett par är auktoriserade av bygdens miljöbyrå som permanenta gravplatser för gamla fordon för resenärer från Båstad. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer flera dussintals bilmärken från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen människor årligen. Även fast ett kommunalt fastställande om utgallring av alla personbilar, har ett bygglov, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett kvitto på besöksnäringens betydelse för orten och värnas följaktligen på yppersta vis av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått samma hjälp till etablering av sevärdhet. Här grundades en bildemontering under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade delar ägde rum till åttio-talet då skroten upplöstes. Bilvraken blev kvarlämnade efter viss tvångsförflyttning av skrotbilar, som var uppställda på annans egendom. Typ tusen annorlunda bilmärken från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde företaget, lät gemene man att gå runt och betrakta de gamla sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar inneburit färre bilar. Särskilt har Saab V-4 varit frestande för kriminella. Endast stolar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska ses som kulturminne eller miljöförstörelse har argumenterats av miljökommittén. Nuförtiden rangordnas bilvrak, som miljöfarligt restprodukt. Men så ålderstigna bilvrak har självrensats och klimatproblem har befriats från skog och mark.

Risk finns för illegal bilkyrkogård i Båstad

Inte en själ i Båstad kommer emellertid att kunna se personbilar från de mest kända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende stället hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 fordon fram ur ett kärr. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och tillsyn, då bilägarna bestämde sig att begrava bilen på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit hemliga lockelse. Östra Sivbergs gruva fasades ut och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Idag finner man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Och det är överraskande hur dåligt dessa uppställningsplatser är valda. Att betrakta sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Trafikverkets är påfallande. Det handlar solklart om transitställen. Avsaknaden på aktioner från betrodd myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många fuffens. En heder måste emellertid lämnas till landets två i särklass högättade och lagliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Ryd.