Förbjudna uppställningsutrymme med fordon i Emmaboda motarbetas av Transportstyrelsen. Men ett par gravplatser för gamla fordon i landet lever vidare på grund av den höga utdelningen till samhällets penningkista. Orten omkring Ryd och Värmland har övergått till hela landets stora lockelse. Att iaktta på de väldigt åtgångna bilvraken från mitten av 1900 talet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Kanske är det amerikanska rackare, som får den fanatiska bilägaren att bli nostalgisk. Och med allt rätt. Designer, som var bilkonstruktörer, tog fram bilar med endast stil som föredöme. Bastanta vackra starka bilar med motiv på huven skrota bilen Göteborg presenterades med överdådig prakt. När en tillbakablickande besökare har drömmar sig bakåt i tiden, minns han inte på de väldiga naturproblematiken sådana fordon skulle förorsaka med dagens miljöperspektiv. Och där illegala platser med bilar är en gastkramning för handlingsivrare. Men föreställningar och drömmar försvagar inte naturen. Så den avkopplande gångturen kring de korroderade vraken är som att födas på nytt. Och ortens intäkter växer för varje gäst som kommer.

Ingen lovlig gravplats för gamla fordon existerar nu för tiden i Emmaboda

Det förekommer flertalet uppställningsställen för uttjänade fordon i Sverige. Men blott 2 är legitimerade av lokalsamhällets klimatkansli som bestående gravplatser för gamla fordon för resenärer från Emmaboda. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals fordonsmodeller från början av 1900-talet och besöks av fler än 15 000 människor årsvis. Även fast ett kommunalt rådslut om tömmande av alla bilar, har ett medgivande, som varar till 2050. Det är verkligen ett bevis på turistnäringens roll för stället och värnas följaktligen på lämpligaste sätt av samhället. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått samma hjälp till upprättande av kulturminnen. Här startades en bildemontering under 1950-talet. Försäljning av brukade bilkomponenter höll på till 80-talet då skrotföretaget upplöstes. Fordonsvraken blev orörda efter särskild omhändertagande av bilar, som var placerade på annans mark. Omkring tusen annorlunda modeller från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, tillät gemene man att vandra runt och iaktta de gamla sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa besök resulterat i minskade objekt. Speciellt har Saab V-4 varit attraktiva för plundrare. Bara dörrar och huv har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng skall ses som sevärdhet eller miljöförödelse har debatterats av klimatdelegationen. Nuförtiden klassas fordonsvrak, som klimatfarligt restprodukt. Men så föråldrade bilvrak har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.

Fara förekommer för förbjuden kyrkogård för rostiga bilar i Emmaboda

Inte någon i Emmaboda kommer likväl att kunna se objekt från de mest välkända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende stället anträffades på Gotland. I Tingstäde skyfflades omkring 200 fordon fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och kontroll, då ägarna bestämde sig att jordfästa fordonet på detta finurliga vis. Och Värmland har haft osynliga dragplåster. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal vrak. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden finner man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i landet. Det är förbluffande hur dåligt dessa ihopsamlingsställen är utvalda. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan övervakning av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar uppenbart om transitplatser. Försakelsen på handlanden från ansvarig polis är närmast kass och sporrar till många bedrägerier. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges två i särklass högättade och legitima bilkyrkogårdar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.