Att se en övergiven bil i skog och mark är en vämjelse. Men bilbeundrare från Göteborg lockas i alla fall till en gravplats för gamla fordon som flugor till en sockerbit. I Sverige existerar 2 lovligt etablerade skrotar, som förändrats till uppseendeväckande bil-utställningar. Åtskilliga fordon med olika bilmodeller från 40- till 60-talet finns och offentliggörs för åskådning bland träd och buskar. Det är fler än bilbeundrare som beundrar de förre detta vrålåken och formar av de amerikanska giganterna. Fina bulliga konturer och gigantiska muskler var den tidens direktiv för en kompetent produkt. Resultaten beundras än idag av tiotusentals gäster årsvis. Bilkyrkogårdarna har förvandlas till samhällets stora inkomstkälla och alstrar de bästa besöksinkomsterna. Dessa pengar har också tyglat naturvännernas fordran på borttransport och nedläggning av sysselsättningarna. Men en nystart eller utökning av en sådan anordning är helt förhindrad igenom Miljövårdsverkets krav att kassera en färdiganvänd skrotbil för återbruk.

Inte någon lovlig bilkyrkogård finns idag i Göteborg

Det existerar några samlingsplatser för skrotade bilvrak i landet. Men endast 2 är behöriga av lokalsamhällets miljöavdelning som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Göteborg. Dessa allmänt bekanta platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns flera dussintals fordonsmodeller från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen individer varje år. Fastän ett myndighets beslut om elimination av alla fordon, har ett medgivande, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistverksamhetens mening för stället och värnas således på yppersta vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått likadan undsättning till etablering av attraktion. Här skapades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade bilreservdelar ägde rum till 1980-talet då bilskroten avvecklades. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av bilar, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen olika märken från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, medgav vanligt folk att promenera runt och iaktta de föråldrade sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa besök inneburit minskade fordon. Framför allt har Volkswagen-bussar varit tilltalande för tjuvar. Enbart inredningar har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng skall betraktas som turistattraktion eller klimatförödelse har avhandlas av klimatutskottet. Idag klassas skrotbil, som miljöskadligt avfall. Men så förlegade skrotbilar har självrensats och miljöbesvär har befriats från skog och mark.

Fara finns för förbjuden bilkyrkogård i Göteborg

Ingen i Göteborg kommer emellertid att kunna beskåda bilar från de mest kända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde Skrota bilen Göteborg grävdes cirka 200 fordon fram ur en sankmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och övervakning, då fordonsinnehavarna tog beslutet att jordfästa fordonet på detta sluga sätt. Och Värmland har haft osynliga dragplåster. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och fylldes med vatten omgående under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera hittar man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Det är förvånande hur illa dessa ihopsamlingsplatser är valda. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om samlingsställen. Bristen på ingripanden från ansvarig polis är närmast ödesdiger och inspirerar till många bedrägerier. En ära måste emellertid lämnas till landets 2 i särklass högättade och legala gravplatser för gamla fordon i Värmland och Småland.