Mångåriga skrotbilssamlingar i Svenljunga som ser ut som kyrkogårdar för rostiga bilar är numera inte legitima. Några nya med behörighet att presentera gamla klenoder kommer aldrig att anläggas. Transportstyrelsen stoppar genom återvinningsregeln alla sådana projekt. Bilar som tjänat ut är rangordnade som naturohälsosamt avfall och behöver demoleras och återvinnes av en certifierad skrotningsfirma. Men de enstaka som existerar har ändå blivit ofantliga sevärdheter. Majoriteten av platsens turistnäring baseras på och runt dessa gårdar. De rostiga karosserna från 50-talet framkallar massa åtanke hos en återblickande bilägare. Bilmodeller varieras i en välbehaglig blandning. Ålderstigna utgångna fordonsmodeller kan också skymtas emellan trädstammarna. Så inget övrigt kan uppbringa den känslan från svunna tider, än dessa ställen.
Ingen lovlig kyrkogård för rostiga bilar finns nu för tiden i Svenljunga
Det existerar flertalet ihopsamlingsplatser för avdankade bilvrak i landet. Men enbart två är ackrediterade av regionens miljökansli som permanenta gravplatser för gamla fordon för resande från Svenljunga. Dessa allmänt bekanta platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra bilmärken från 20- till 50-talen och besöks av fler än 15 000 människor årsvis. Fastän ett myndighets rådslut om utgallring av alla uttjänta bilar, har ett medgivande, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett bevis på turistnäringens betydelse för platsen och värnas således på ultimata förfaringssätt av kommunen. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått likadan stöd till inrättande av kulturminnen. Här grundades en skrotningsfirma under 1950-talet. Handel av beg. bilreservdelar höll på till åttio-talet då verksamheten upphörde. Vraken blev orörda efter särskild tvångsförflyttning av skrotbilar, som var uppställda på annans mark. Cirka tusen skilda fordonsmärken från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, medgav allmänheten att vandra runt och iaktta de ålderstigna rariteterna. Dessvärre har dessa besök inneburit färre personbilar. Särskilt har Volkswagen-bussar skrota bilen Göteborg varit tilltalande för kriminella. Bara stolar har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Båtnäs ska ses som kulturminne eller miljöförstörelse har argumenterats av klimatkommissionen. Numera kategoriseras bilvrak, som klimatvådligt restprodukt. Men så ålderstigna fordonsvrak har självsanerats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Risk existerar för lagstridig kyrkogård för rostiga bilar i Svenljunga
Inte någon i Svenljunga kommer emellertid att kunna se objekt från de mest välkända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 skrotbilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och kontroll, då fordonsinnehavarna tog beslutet att dölja fordonet på detta listiga sätt. Och Värmland har haft hemliga sevärdheter. Östra Sivbergs malmbrott fasades ut och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal skrotbilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag finner man helt andra olagliga bilkyrkogårdar utspridda i Sverige. Det är förvånande hur dåligt dessa uppställningsområden är utvalda. Att beskåda sådana på vattenskyddade ställen utan kontroll av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar obestridligt om uppställningsområden. Bristen på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och sporrar till många oegentligheter. En ära måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass högättade och lagliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Småland.