Besökare hos en bilkyrkogård glömmer lätt miljösabotörerna i Tuve

Inte en själ i Tuve vill bekanta sig med illegala och miljömenliga uppställningsställen för uttjänta bilar. Men det är fleras fantasi att hälsa på en gravplats för gamla fordon. Alla tillbakablickande fordonsinnehavare har drömmar om epoken, då de bulliga och bränsletörstiga vidundren lanserades. På den europeiska kommersen var nord amerikanska märken ledande. Det är resterna från dessa bilmärken, som lockar gäster till Sveriges 2 behöriga upplag för skrotade bilar från 50-talet. Att få betrakta ett gammalt lysande muskelpaket rullande i vardagen är få förunnat. Men på en en kyrkogård för rostiga bilar finns ett helt koppel av riktiga original från otroliga verk. En promenad ibland dessa rariteter, är att vara barn på nytt och är inget man glömmer i första taget. Det är inte nödvändigt att grubbla på aktuella miljöproblem med dagens gamla bilar. Endast glädjas av de bulliga formerna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.

Ingen tillåten bilkyrkogård existerar nuförtiden i Tuve

Det förekommer några samlingsställen för kasserade fordon i landet. Men enbart ett par är legitimerade av bygdens miljökontor som permanenta bilkyrkogårdar för turister från Tuve. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns många hundra fordonsmärken från 20- till 50-talen och gästas av fler än femton tusen individer årligen. Fastän ett samhällsorgans beslut om utgallring av alla bilar, har ett bygglov, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett kvitto på besöksnäringens betydelse för orten och vårdas följaktligen på yppersta förfaringssätt av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft likadan undsättning till upprättande av kulturminnen. Här skapades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Handel av brukade reservdelar pågick till 80-talet då verksamheten upphörde. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter speciell tvångsförflyttning av bilar, som var parkerade på annans mark. Typ tusen olika fordonsmärken från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, lät gemene man att ströva runt och iaktta de äldre klenoderna. Olyckligtvis har dessa vistelser resulterat i minskade personbilar. Speciellt har Volkswagen-bussar varit attraktiva för tjuvar. Bara dörrar och huv har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Båtnäs skall ses som sevärdhet eller klimatförstörelse har diskuterats av klimatdelegationen. Nu för tiden klassas bilvrak, som miljöskadligt avfall. Men så äldre fordonsvrak har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.

Risk existerar för förbjuden kyrkogård för rostiga bilar i Tuve

Inte en enda i Tuve kommer dock att kunna observera personbilar från de mest kända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest kända stället hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 skrotbilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och kontroll, då bilägarna bestämde sig att skrota bilen Tuve på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit dolda besöksmål. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal skrotbilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden finner man helt andra illegitima bilkyrkogårdar utspridda i Sverige. Det är förbluffande hur dåligt dessa ihopsamlingsplatser är utvalda. Att betrakta sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Trafikverkets är påfallande. Det handlar obestridligt om uppställningsområden. Bristen på ingripanden från ansvarig polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många fuffens. En ära måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och lagenliga bilkyrkogårdar i Värmland och Kyrkö Mosse.