Den ägare från Haninge som vill uppleva en nostalgisk tripp i bilhistorien bör hälsa på en gravplats för gamla fordon, som är motsatsen till en illegitim uppställningsplats med skrotbilar. Här kan man hitta många modeller av annorlunda fordonsmodeller från 40-60-talet. Jänkare jättelika som små lastbilar ihopblandas med små bubblor i en överväldigande sammanblandning. Mycket av inredningarna är borta för länge sedan och bilarna ser ut som rost skrot. Men de uppskattade strukturen kan man ännu se. Att skrot-kyrkogårdarna i Kyrkö Mosse och Värmland har förvandlas till områdets största turistattraktion är inte så konstigt. Även ifrågasättande miljöavdelningar, som dekreterat om borttransport av skrotbilarna, har förmåtts byta inställning till följd av inkomsterna som kommer orten till gagn. Sorgligt nog har dessa charmiga ställen fått förbjudna efterträdare, som tycks lagra kasserade personbilar. Nya obekväma regler stoppar likväl legitim etablering. Att skrota fordonet med inlämning av registreringsbevis, skrotintyg med borttagning på Transportstyrelsen samt rengöring av klimatskadligt avfall erfordrar andra bestämmelser. Men de aktuella två legala kyrkogårdarna kommer att roa personbilsentusiasterna i framtiden.
Ingen lagenlig kyrkogård för rostiga bilar förekommer idag i Haninge
Det förekommer en del ihopsamlingsställen för skrotade bilvrak i Sverige. Men endast ett par är behöriga av traktens klimatavdelning som permanenta bilkyrkogårdar för turister från Haninge. Dessa omtalade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer flera dussintals fordonsmärken från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 individer varje år. Fastän ett myndighets fastställande om utrensning av alla uttjänta bilar, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det om inget är ett belägg på turistnäringens värde för platsen och omhuldas för den skull på yppersta förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft samma hjälp till etablering av attraktion. Här skapades en skrotningsfirma under 1950-talet. Försäljning av brukade bilkomponenter ägde rum till åttio-talet då bilskroten upphörde. Vraken blev stående kvar efter speciell omhändertagande av skrotbilarna, som var parkerade på annans egendom. Typ tusen olika fordonsmärken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, tillät vanligt folk att promenera runt och se på de föråldrade klenoderna. Sorgligt skrota bilen Göteborg nog har dessa vistelser resulterat i minskade fordon. Särskilt har Volkswagen-bussar varit begärliga för plundrare. Enbart stolar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska ses som kulturminne eller miljökatastrof har debatterats av klimatkommissionen. Numera klassificeras bilvrak, som miljögiftigt restprodukt. Men så ålderstigna skrotbilar har självsanerats och miljöbesvär har befriats från skog och mark.
Hot finns för förbjuden bilkyrkogård i Haninge
Inte en själ i Haninge kommer dock att kunna betrakta objekt från de mest välkända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades cirka 200 bilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel och kontroll, då ägarna bestämde sig att begrava bilen på detta fiffiga sätt. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal skrotbilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera finner man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon utspridda i landet. Och det är häpnadsväckande hur illa dessa uppställningsplatser är valda. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Trafikverkets är påfallande. Det handlar obestridligt om samlingsplatser. Avsaknaden på handlanden från betrodd polis är närmast kass och uppmuntrar till många oegentligheter. En heder måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och olagliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Småland.