Gamla skrotbilsuppställningar i Höganäs som liknat kyrkogårdar för rostiga bilar är inte längre legitima. Och några nya med behörighet att synliggöra ålderstigna dyrbarheter kommer aldrig att öppnas. Transportstyrelsen stoppar igenom bilskrots-stadgan alla sådana idéer. Kasserade fordon är stämplade som miljöriskabelt avfall och behöver skrotas och regenereras av en certifierad skrot. Men de fåtal som förekommer har emellertid blivit ofantliga sevärdheter. Majoriteten av lokalsamhällets besöksnäring baseras på och kring dessa ställen. De korroderade stålskeletten från mitten av nittonhundratalet väcker en del åtanke skrota bilen Göteborg hos en återblickande fordonsinnehavare. Modeller ihopblandas i en vacker sammanblandning. Förlegade utgångna modeller kan även skymtas emellan buskarna. Så inget motsvarande kan uppbringa den känslan från gamla goda tider, än dessa destinationer.

Inte någon legitim bilkyrkogård finns i dag i Höganäs

Det existerar flera ihopsamlingsställen för ratade vrak i Sverige. Men enbart två är legitimerade av traktens klimatkansli som bestående bilkyrkogårdar för resande från Höganäs. Dessa allmänt bekanta platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar många hundra bilmärken från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen individer varje år. Även fast ett kommunalt rådslut om utgallring av alla uttjänta bilar, har ett bygglov, som varar trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på turistnäringens roll för platsen och skyddas således på ultimata vis av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått samma undsättning till etablering av kulturminnen. Här skapades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Säljande av brukade bildelar höll på till åttio-talet då bilskroten lades ned. Fordonsvraken blev stående kvar efter speciell omhändertagande av skrotbilar, som var uppställda på annans egendom. Typ tusen skilda bilmärken från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde företaget, lät allmänheten att vandra runt och betrakta de gamla sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa påhälsningar inneburit färre objekt. Först och främst har Volvo Pv-444 varit tilltalande för kriminella. Bara fälgar med däck har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall ses som sevärdhet eller miljöförödelse har debatterats av klimatkommissionen. Nuförtiden klassificeras skrotbil, som miljövådligt avfall. Men så föråldrade fordonsvrak har självsanerats och klimatbekymmer har sanerats från marken.

Risk förekommer för illegitim bilkyrkogård i Höganäs

Ingen i Höganäs kommer likväl att kunna se personbilar från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest kända stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades omkring 200 skrotbilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och tillsyn, då fordonsinnehavarna bestämde sig att dölja fordonet på detta listiga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit hemliga lockelse. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra illegala bilkyrkogårdar utspridda i Sverige. Det är förvånande hur bedrövligt dessa uppställningsplatser är utvalda. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om samlingsställen. Försakelsen på aktioner från ansvarig polis är närmast katastrofal och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste likväl lämnas till landets två i särklass förnämsta och legitima gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Ryd.