Bilskrot i Tranås kan inte jämföras med en bilkyrkogård

Uppställningsplatser i Tranås för skrotbilar är strikt illegitima. Men inte de två nuförtiden godkända och populära gravplatserna för antika bilar i Småland och Båtnäs. Några nya kommer emellertid aldrig att bildas igen. Miljövårdsverkets skrotningsföreskrift att göra sig av med personbilen med recycling gör att gravplatser för bilar kommer att försvinna. De befintliga har omsider fått miljösektionernas samtycke att dra in inkomster till samhällena. Mängder av entusiastiska bilägare åker till de avskilda ställerna varje år. Med sådant utfall backar även den mest högljudda miljöeldsjälen. Och det är lyckosamt för flertalet fantaster. Tjuvar och marodörer minskar emellertid antalet. Det är först och främst jänkarna som dra till sig det främsta engagemanget. De bullformade strukturerna från dessa bilar är utan liknelse. Dåtidens fordon skapades av ingenjörer, som inte måste tänka på luftmotstånd eller bränslehushållning. Det är endast en fantasi att vänta sig en ny Chrysler Newport eller någon annan plagiat av dessa tjusiga utformade muskelpaket skall återuppstå.

Inte någon tillåten bilkyrkogård förekommer idag i Tranås

Det existerar några ihopsamlingsområden för skrotade bilar i Sverige. Men enbart två är auktoriserade av områdets miljökontor som bestående bilkyrkogårdar för turister från Tranås. Dessa allmänt bekanta platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns många hundra bilmodeller från 20- till 50-talen och besöks av mer än femton tusen personer varje år. Trots ett samhällsorgans rådslut om utgallring av alla fordon, har ett godkännande, som fortgår till 2050. Det om inget är ett kvitto på besöksnäringens mening för orten och omhuldas således på yppersta vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått samma hjälp till upprättande av kulturminnen. Här startades en bilskrot under 1950-talet. Handel av brukade delar höll på till 80-talet då skrota bilen Göteborg avvecklades. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter särskild tvångsförflyttning av bilvraken, som var parkerade på annans mark. Typ tusen olika modeller från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, lät privat personer att gå omkring och iaktta de ålderstigna rariteterna. Beklagligtvis har dessa vistelser medfört färre fordon. Framför allt har Saab V-4 varit frestande för plundrare. Bara stolar har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall betraktas som kulturminne eller miljöförödelse har avhandlas av klimatkommissionen. Nuförtiden rangordnas ett uttjänt fordon, som klimatskadligt avfall. Men så gamla skrotbilar har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.

Fara existerar för olaglig kyrkogård för rostiga bilar i Tranås

Inte någon i Tranås kommer emellertid att kunna betrakta personbilar från de mest välkända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades omkring 200 personbilar fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och övervakning, då fordonsägarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta smarta vis. Och Värmland har haft hemliga besöksmål. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal vrak. De äldsta från 50-talet. Idag finner man helt andra olagliga bilkyrkogårdar utspridda i landet. Det är överraskande hur dåligt dessa uppställningsområden är selekterade. Att se sådana på vattenskyddade områden utan tillsyn av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om uppställningsområden. Bristen på aktioner från betrodd polis är närmast kass och uppmuntrar till många fuffens. En ära måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass högättade och legitima kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Kyrkö Mosse.