Ingen återblickande bilägare från Trelleborg färdas igenom Båtnäs eller Kyrkö Mosse utan att besöka en av de här kyrkogårdar för rostiga bilar. Här förekommer oräkneliga bilvrak från mitten av förra seklet. Äldre fordonsvrak befinner sig utan ordning. Men de äldre ljuvligheternas skepnad går inte att bomma. Man måste inte vara bilentusiaster för att beundra skrothögarna som omvandlas till rostiga med tiden. Dåtidens fordonstekniker var inte behov av att tänka på luftmotstånd eller drivmedelsanvändning. Så på konstruktions stadiet skapades personbilar med storlek och design som aldrig mer kommer tillverkas. Inte ens i fantasin. Och Gravplatsen för gamla fordon har förvandlas till kommunernas turistmagneter. De genererar årligen de bästa vinsterna för förutnämnda orter. Så det förvånar ingen, att naturbyråarna är glada nuförtiden. Men några nya bilkyrkogårdar kan inte hoppas på. Naturvårdsverket har via stenhårda återvinningsförfattningar har lagt locket på för ivriga avkomlingar. Tyvärr existerar det flera illegala uppsamlingsområden med äldre bilar. De verkar uppträda oberört, när tillsynsorganet Naturvårdsverket inte opponerar sig på oegentligheterna.

Inte någon laglig gravplats för gamla fordon finns i dag i Trelleborg

Det finns flertalet ihopsamlingsställen för skrotade bilvrak i Sverige. Men endast 2 är godkända av lokalsamhällets miljökontor som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Trelleborg. Dessa uppskattade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer flera dussintals fordonsmodeller från 20- till 50-talen och gästas av fler än 15 000 personer årligen. Fastän ett samhällsorgans rådslut om avlägsnande av alla skrotbilar, har ett medgivande, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett bevis på besöksverksamhetens värde för stället och vårdas således på bästa förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft samma undsättning till etablering av kulturminnen. Här startades en skrot under mitten av förra seklet. Säljande av beg. reservdelar ägde rum till 1980-talet då bilskroten lades ned. Vraken blev orörda efter viss tvångsförflyttning av skrotbilar, som var uppställda på annans mark. Typ tusen skilda fordonsmärken från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, lät gemene man att promenera omkring och iaktta de ålderstigna sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa besök resulterat i minskade personbilar. Framför allt har Vw bubblor varit attraktiva för tjuvar. Bara dörrar och huv har lämnats kvar. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Båtnäs ska betraktas som sevärdhet eller miljöförödelse har debatterats av miljödelegationen. Idag kategoriseras bilvrak, som miljöfarligt restprodukt. Men så föråldrade vrak har självsanerats och miljöbesvär har sanerats från marken.

Fara existerar för illegal bilkyrkogård i Trelleborg

Inte någon i Trelleborg kommer dock att kunna observera bilar från de mest välkända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest kända stället upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades ungefär 200 personbilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och tillsyn skrota bilen Göteborg, då fordonsinnehavarna beslöt att jordfästa fordonet på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har haft osynliga attraktioner. Östra Sivbergs brott fasades ut och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden hittar man helt andra illegitima bilkyrkogårdar spridda i Sverige. Det är förvånande hur uselt dessa ihopsamlingsplatser är utvalda. Att betrakta sådana på vattenskyddade ställen utan kontroll av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar solklart om transitställen. Försakelsen på handlanden från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många oegentligheter. En heder måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Småland.