Bilkyrkogårdar har högre status än skrotbilssamlingar i Vi

Ingen nostalgisk fordonsinnehavare från Vi färdas genom Värmland eller Småland utan att hälsa på någon av de här gravplatser för gamla fordon. Här förekommer hundratals vrak från 40-talet och framåt. Gamla bilvrak ligger huller om buller. Men de ålderstigna ljuvligheternas skepnad går inte att missa. Man tvingas inte vara bilentusiaster för att uppskatta karosserna som övergått till rostiga med tiden. Dåtidens biltekniker behövde inte fundera på luftfriktion eller drivmedelskonsumtion. Så på konstruktions stadiet producerades fordon med storlek och skepnad som aldrig mer kommer att visas. Inte skrota bilen Göteborg ens i drömmen. Och Gravplatsen för gamla fordon har blivit kommunernas turistmagneter. De alstrar årligen de bästa inkomsterna för förutnämnda samhällen. Så det förundrar ingen, att miljökontoren är glada nuförtiden. Men några nya gravplatser för bilar kan inte emotses. Miljövårdsverket har via tuffa bilskrotsförordningar har lagt locket på för ivriga efterkommande. Tyvärr finns det många olagliga uppsamlingsställen med förlegade fordon. De tycks verka obesvärat, när tillsynsorganet Transportstyrelsen inte reagerar på lagöverträdelserna.

Inte en enda lovlig kyrkogård för rostiga bilar existerar i dag i Vi

Det förekommer en del ihopsamlingsplatser för avdankade bilvrak i Sverige. Men endast två är godkända av traktens miljöbyrå som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Vi. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer många hundra fordonsmärken från 20- till 50-talen och gästas av fler än femton tusen personer varje år. Trots ett samhällsorgans fastställande om avlägsnande av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som varar till 2050. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens värde för orten och vårdas därför på yppersta sätt av kommunen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft likadan hjälp till upprättande av sevärdhet. Här grundades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Säljande av brukade bildelar ägde rum till åttio-talet då verksamheten lades ned. Bilvraken blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av fordonsvraken, som var placerade på annans mark. Cirka tusen olika bilmärken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, lät allmänheten att knalla runt och iaktta de föråldrade klenoderna. Olyckligtvis har dessa påhälsningar medfört minskade fordon. Framför allt har Volkswagen-bussar varit omtyckta för plundrare. Endast dörrar och huv har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs ska ses som kulturminne eller klimatförstörelse har diskuterats av klimatkommissionen. Numera klassas fordonsvrak, som miljövådligt restprodukt. Men så föråldrade skrotbilar har självrensats och miljöproblem har sanerats från marken.

Hot finns för olaglig gravplats för gamla fordon i Vi

Ingen i Vi kommer ändå att kunna se bilar från de mest välkända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende platsen hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes omkring 200 personbilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för användning och kontroll, då ägarna bestämde sig att dölja fordonet på detta smarta sätt. Och Värmland har haft hemliga attraktioner. Östra Sivbergs gruva fasades ut och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Idag hittar man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i Sverige. Och det är häpnadsväckande hur dåligt dessa samlingsområden är utvalda. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om samlingsplatser. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast kass och inspirerar till många fuffens. En heder måste likväl lämnas till landets två i särklass belevade och legitima bilkyrkogårdar i Båtnäs och Småland.