När man ser en lagstridig uppställningsställe med fordonsvrak från Nylöse är det är inte märkligt, att en påhälsning hos en gravplats för gamla fordon ger en återblickande av sällan känt slag. De rostangripna karosserna från bilar på andra sidan av Atlanten erinrar om en tid som de flesta inte varit med om, men antagligen fantiserar om. Men perioden för dylika nyskapelser är förbi. Premisserna för klimat och fordonsekonomin har fullkomligt förändrats, även på den nord amerikanska marknaden. Bastanta men väldigt stilfulla Skrota bilen Göteborg åkdon är ett minne blott. Det är dessa minnen eller drömmar som väcks hos en begeistrad gäst. Att hitta korroderade vrakdelar efter en okomplicerad typexempel förtar inte känslan om en formgivning som inte någon gång kommer åter. Till följd av de flesta årliga gästerna har två gravplatser för gamla fordon i Ryd och Värmland lyckats få varaktigt medgivande för rörelsen. Ortens förenade förtjänster från dessa får dessutom en inbiten miljösjäl att fundera. Men på något ställe har skriken varit kraftiga. Att få auktorisation för en etablering är emellertid förgäves. förbjudna insamlingsutrymme, som miljömässigt kan liknas med gravplatser för gamla fordon med bilar, är ett växande besvär, som tycks vara tufft att motarbeta.

Inte någon laglig bilkyrkogård finns nu för tiden i Nylöse

Det existerar några uppställningsställen för uttjänade fordon i landet. Men enbart 2 är certifierade av bygdens klimatbyrå som bestående gravplatser för gamla fordon för resenärer från Nylöse. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra märken från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 individer årsvis. Fastän ett departements beslut om elimination av alla skrotbilar, har ett medgivande, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett kvitto på besöksverksamhetens innebörd för platsen och värnas följaktligen på ultimata vis av kommunen. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft likadan stöd till etablering av attraktion. Här skapades en skrot under 1950-talet. Handel av begagnade bilkomponenter fortgick till 80-talet då skrotföretaget lades ned. Bilvraken blev orörda efter speciell tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var parkerade på annans mark. Typ tusen annorlunda fordonsmärken från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde skroten, tillät privat personer att promenera runt och iaktta de gamla klenoderna. Olyckligtvis har dessa besök resulterat i minskade fordon. Särskilt har Volvo Pv-444 varit åtråvärda för tjuvar. Enbart fälgar med däck har lämnats kvar. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Årjäng ska ses som sevärdhet eller miljökatastrof har avhandlas av klimatutskottet. Numera rangordnas fordonsvrak, som klimatgiftigt avfall. Men så äldre skrotbilar har självrensats och klimatbesvär har sanerats från marken.

Hot existerar för förbjuden gravplats för gamla fordon i Nylöse

Inte någon i Nylöse kommer dock att kunna beskåda fordon från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och övervakning, då bilinnehavarna tog beslutet att dölja fordonet på detta sluga vis. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Idag finner man helt andra olagliga bilkyrkogårdar utspridda i Sverige. Det är överraskande hur förkastligt dessa ihopsamlingsplatser är valda. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar glasklart om uppställningsområden. Avsaknaden på åtgärder från betrodd polis är närmast katastrofal och sporrar till många oegentligheter. En heder måste dock lämnas till landets 2 i särklass högättade och legala gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Ryd.