Bilentusiaster i Åmål besöker gärna en bilkyrkogård

Ingen återblickande fordonsägare från Åmål åker genom Båtnäs eller Småland utan att besöka en av dessa kyrkogårdar för rostiga bilar. Här finns otaliga fordonsvrak från mitten av förra seklet. Äldre skrotbilar befinner sig utan ordning. Men de gamla skönheternas design går inte att förbise. Man måste inte vara bilentusiaster för att uppskatta karosserna som omvandlas till väldigt åtgångna med tiden. Dåtidens fordonstekniker var inte behov av att fundera på luftfriktion eller bränsleförbrukning. Så på konstruktions stadiet skapades fordon med storlek och design som inte någon gång mer kommer framställas. Inte ens i drömmen. Och Bilkyrkogården har omvandlas till samhällets stora besöksmål för turister. De skapar årligen de främsta inkomstkällorna för nämnda platser. Så det förundrar ingen, att miljökontoren är glada numera. Men några nyetableringar kan inte förväntas. Naturvårdsverket har igenom stentuffa skrotningsregler har förbjudit avkomlingar. Tyvärr finns det flera illegitima uppsamlingsställen med föråldrade skrotbilar. De verkar agera obesvärat, när inspektörer från Naturvårdsverket inte reagerar på oegentligheterna.

Inte någon legitim kyrkogård för rostiga bilar finns nuförtiden i Åmål

Det förekommer otaliga samlingsplatser för skrotade bilar i landet. Men endast två är certifierade av traktens klimatavdelning som permanenta bilkyrkogårdar för turister från Åmål. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer flera skrota bilen Göteborg dussintals bilmodeller från 20- till 50-talen och gästas av fler än 15 000 personer årligen. Även fast ett myndighets beslut om utrensning av alla fordon, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det om inget är ett bevis på turistverksamhetens innebörd för platsen och vårdas således på bästa sätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft likadan stöd till upprättande av kulturminnen. Här grundades en skrot under 1950-talet. Handel av brukade reservdelar höll på till 80-talet då bilskroten lades ned. Fordonsvraken blev orörda efter speciell omhändertagande av bilvraken, som var placerade på annans egendom. Ungefär tusen skilda modeller från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde företaget, medgav allmänheten att vandra runt och observera de äldre rariteterna. Sorgligt nog har dessa påhälsningar inneburit färre bilar. Först och främst har Volvo Pv-444 varit tilltalande för plundrare. Endast dörrar och huv har kvarlämnats. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Årjäng skall betraktas som sevärdhet eller klimatkatastrof har argumenterats av miljökommissionen. Nuförtiden klassas bilvrak, som miljöskadligt restprodukt. Men så förlegade skrotbilar har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.

Risk existerar för illegal bilkyrkogård i Åmål

Ingen i Åmål kommer dock att kunna se personbilar från de mest kända illegitima skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades omkring 200 bilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för handhavande och övervakning, då bilägarna tog beslutet att jordfästa fordonet på detta fiffiga vis. Och Värmland har det förekommit osynliga lockelse. Östra Sivbergs brott fasades ut och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden hittar man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar fördelade i Sverige. Och det är förbluffande hur dåligt dessa ihopsamlingsplatser är selekterade. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om samlingsområden. Bristen på handlanden från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många fuffens. En heder måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass belevade och lagliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Ryd.