Avslag av tillstånd för bilkyrkogård i Ängelholm

Inte en själ i Ängelholm vill bekanta sig med illegala och miljöskadliga samlingsplatser för uttjänta bilar. Men det är fleras dröm att gästa en bilkyrkogård. Alla återblickande fordonsägare har drömmar om epoken, då de väldiga och bränsleslukande monstren lanserades. På den skandinaviska kommersen var nord amerikanska fordonsmärken dominant. Och det är kvarlevorna från dessa fordonsmärken, som dra till sig besökare till rikets två godkända upplag för skrotade bilar från 50-talet. Att få observera ett gammalt lysande muskelknippe åkande i vardagen är få förunnat. Men på en en gravplats för gamla fordon ligger ett helt koppel av äkta förebilder skrota bilen Göteborg från otroliga produkter. En tur ibland dessa klenoder, är att vara barn på nytt och är en rening för själen. Det är inte väsentligt att fundera på akuta miljöproblem med dagens föråldrade skrotbilar. Enbart trivas av de kurviga formerna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.

Inte en enda legal bilkyrkogård förekommer nu för tiden i Ängelholm

Det finns en del uppställningsställen för ratade fordon i Sverige. Men enbart ett par är certifierade av bygdens klimatkontor som varaktiga gravplatser för gamla fordon för resande från Ängelholm. Dessa allmänt bekanta platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer många hundra bilmärken från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen individer årligen. Fastän ett departements rådslut om avlägsnande av alla uttjänta bilar, har ett godkännande, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett bevis på besöksverksamhetens mening för orten och vårdas för den skull på ultimata sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft samma stöd till inrättande av sevärdhet. Här skapades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Säljande av brukade reservdelar pågick till 1980-talet då verksamheten upphörde. Vraken blev orörda efter speciell omhändertagande av skrotbilar, som var uppställda på annans mark. Typ tusen annorlunda fordonsmärken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät gemene man att promenera runt och beskåda de föråldrade klenoderna. Dessvärre har dessa vistelser resulterat i minskade personbilar. Framför allt har Volkswagen-bussar varit tilltalande för tjuvar. Enbart fälgar med däck har kvarlämnats. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Årjäng ska ses som kulturminne eller klimatförstörelse har diskuterats av miljönämnden. Nuförtiden klassas ett uttjänt fordon, som miljöskadligt restprodukt. Men så gamla skrotbilar har självrensats och miljöproblem har befriats från skog och mark.

Risk förekommer för förbjuden kyrkogård för rostiga bilar i Ängelholm

Inte någon i Ängelholm kommer likväl att kunna se fordon från de mest välkända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 personbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och tillsyn, då fordonsägarna tog beslutet att dölja bilen på detta sluga sätt. Och Värmland har det förekommit dolda turistattraktioner. Östra Sivbergs gruva avvecklades och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden finner man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i landet. Och det är häpnadsväckande hur uselt dessa uppställningsområden är utvalda. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om uppställningsplatser. Försakelsen på ingripanden från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste dock lämnas till landets två i särklass högättade och olagliga bilkyrkogårdar i Värmland och Kyrkö Mosse.