Inte en själ i Biskopsgården vill söka upp illegitima och naturfarliga ihopsamlingsställen för uttjänta bilar. Men det är mångas dröm att gästa en kyrkogård för rostiga bilar. Alla trånande fordonsägare har drömmar om tiden, då de stora och bensinslukande vidundren lanserades. På den skandinaviska marknaden var amerikanska fordonsmodeller tongivande. Det är vrakdelarna från dessa fordonsmodeller, som frestar turister till rikets två behöriga kyrkogårdar för veteran fordon. Att få beskåda ett föråldrat glänsande muskelknippe körande i vardagen är få förunnat. Men på en en kyrkogård för rostiga bilar existerar ett helt koppel av naturliga original från fantastiska kreationer. En promenad mellan dessa klenoder, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är inget man glömmer i första taget. Det är inte väsentligt att reflektera på akuta miljöbryderier med dagens gamla skrotbilar. Bara njuta av de runda arkitekturerna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.

Inte någon lovlig kyrkogård för rostiga bilar finns nu för tiden i Biskopsgården

Det förekommer många uppställningsställen för avdankade vrak i Sverige. Men blott 2 är certifierade av lokalsamhällets klimatkansli som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Biskopsgården. Dessa kända områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer många hundra märken från 20- till 50-talen och gästas av fler än 15 000 individer årsvis. Även fast ett myndighets beslut om elimination av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som fortlöper trettio år till. Det är skrota bilen Hisingen verkligen ett belägg på turistnäringens innebörd för platsen och vårdas för den skull på bästa sätt av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte innehaft likadan assistans till inrättande av kulturminnen. Här skapades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Försäljning av beg. reservdelar höll på till 80-talet då skrotföretaget lades ned. Bilvraken blev kvarlämnade efter viss tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var parkerade på annans mark. Omkring tusen olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde företaget, medgav allmänheten att gå runt och beskåda de ålderstigna sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa besök inneburit färre personbilar. Särskilt har Vw bubblor varit åtråvärda för skövlare. Enbart dörrar och huv har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Värmland ska betraktas som kulturminne eller klimatförödelse har avhandlas av klimatutskottet. Nuförtiden klassas bilvrak, som klimatgiftigt avfall. Men så äldre bilvrak har självsanerats och klimatproblem har befriats från skog och mark.

Fara existerar för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Biskopsgården

Inte en kotte i Biskopsgården kommer dock att kunna observera objekt från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 fordon fram ur en sankmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och övervakning, då fordonsinnehavarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Nu för tiden hittar man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon utspridda i Sverige. Och det är förvånande hur dåligt dessa samlingsplatser är valda. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om uppställningsområden. Bristen på aktioner från betrodd polis är närmast ödesdiger och sporrar till många oegentligheter. En ära måste ändå lämnas till landets två i särklass belevade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Småland.