Turistmagneter som bilkyrkogårdar saknas i Alvesta

Gamla skrotbilsformeringar i Alvesta som liknat kyrkogårdar för rostiga bilar är idag inte legala. Och några nya med licens att presentera äldre klenoder kommer aldrig att öppnas. Naturvårdsverket bromsar igenom återvinningsstadgan alla sådana idéer. Kasserade fordon är klassade som miljökritiskt spill och skall kasseras och regenereras av en auktoriserad skrot. Men de enstaka som finns har dock omvandlas till väldiga lockelse. Huvuddelen av lokalsamhällets besöksnäring grundas på och runt dessa platser. De korroderade karosserna från dåtiden framkallar en del åtanke hos en tillbakablickande bilinnehavare. Bilmärken blandas i en behaglig mix. Förlegade utgångna märken kan också visa sig bland trädstammarna. Så inget övrigt kan liknas med atmosfären, från gamla goda tider, än dessa destinationer.

Inte en enda lagenlig kyrkogård för rostiga bilar existerar i dag i Alvesta

Det finns många uppställningsplatser för uttjänade vrak i Sverige. Men endast två är ackrediterade av ortens klimatkansli som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Alvesta. Dessa omtalade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer många hundra fordonsmärken från 20- till 50-talen och gästas av fler än 15 000 människor årsvis. Fastän ett kommunalt beslut om utgallring av alla bilar, har ett bygglov, som fortgår till 2050. Det om inget är ett bevis på besöksverksamhetens värde för orten och värnas således på bästa förfaringssätt av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått likadan stöd till upprättande av sevärdhet. Här grundades en skrot under 1950-talet. Handel av begagnade bildelar pågick till åttio-talet då skrotföretaget lades ned. Bilvraken blev orörda efter viss omhändertagande av fordonsvraken, som var placerade på annans egendom. Ungefär tusen skilda märken från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, lät vanligt folk att gå runt och beskåda de ålderstigna klenoderna. Olyckligtvis har dessa vistelser inneburit färre bilar. Speciellt har Saab V-4 varit omtyckta för skövlare. Bara dörrmattor har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall betraktas som turistattraktion eller klimatförstörelse har diskuterats av miljöutskottet. Nuförtiden bedöms en uttjänad bil, som miljövådligt avfall. Men så föråldrade vrak har självrensats och klimatproblem har befriats från skog och mark.

Hot finns för illegitim gravplats för gamla fordon i Alvesta

Ingen i Alvesta kommer emellertid att kunna observera objekt från de mest välkända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 uttjänta bilar fram ur en sankmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och kontroll, då bilägarna bestämde sig att jordfästa fordonet på detta sluga vis. Och skrota bilen Göteborg har det förekommit dolda besöksmål. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i landet. Det är häpnadsväckande hur dåligt dessa ihopsamlingsplatser är selekterade. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan kontroll av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om uppställningsområden. Bristen på handlanden från ansvarig polis är närmast kass och sporrar till många oegentligheter. En heder måste dock lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och legitima gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Kyrkö Mosse.