Miljövårdsverket tillstyrker ingen bilkyrkogård i Mölndal

Att se en dumpade fordon i naturen är en vämjelse. Men fordonsentusiaster från Mölndal lockas ändå till en gravplats för gamla fordon som flugor till en sockerbit. Och i Småland och Värmland förekommer 2 lagenligt grundade skrotföretag, som omvandlats till otroliga bil-visningar. Åtskilliga bilar med olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet förekommer och offentliggörs för åskådning emellan skog och åkrar. Det är mer än bilbeundrare som högaktar de förre detta vrålåken och formgivningar av raggaråken. Läckra bullformade drag och ofantliga muskler var den tidens normer för en kompetent skapelse. Verken uppskattas än idag av många gäster årsvis. Bilkyrkogårdarna har förvandlas till ortens mjölkko och skapar de största turistinkomsterna. Dessa förtjänster har dessutom dövat miljöaktivisternas begäran på bortforsling och nedläggning av sysselsättningarna. Men en nystart eller expansion av en sådan anordning är helt blockerad via Miljövårdsverkets fordran att kassera en uttjänt skrotbil för återvinning.

Ingen legal bilkyrkogård finns nu för tiden i Mölndal

Det förekommer många ihopsamlingsställen för uttjänade bilar i Sverige. Men endast två är ackrediterade av bygdens klimatbyrå som varaktiga gravplatser för gamla fordon för trafikanter från Mölndal. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns flera dussintals bilmärken från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen människor varje år. Fastän ett kommunalt rådslut om utrensning av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på turistnäringens roll för stället och omhuldas följaktligen på lämpligaste förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft samma hjälp till etablering av sevärdhet. Här grundades en bilskrot under 1950-talet. Säljande av brukade reservdelar ägde rum till 80-talet då skrotföretaget upphörde. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter särskild omhändertagande av skrotbilarna, som var uppställda på annans egendom. Omkring tusen skilda fordonsmärken från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde företaget, tillät gemene man att vandra runt och se på de äldre rariteterna. Tragiskt nog har dessa besök medfört minskade bilar. Framför allt har Volkswagen-bussar varit frestande för plundrare. Endast dörrar och huv har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Värmland ska ses som turistattraktion eller klimatförstörelse har diskuterats av klimatnämnden. Skrota bilen Mölndal, idag klassas en utjänad bil, som klimatvådligt avfall. Men så gamla skrotbilar har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.

Risk finns för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Mölndal

Ingen i Mölndal kommer dock att kunna observera objekt från de mest kända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade platsen anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades cirka 200 fordon fram ur ett kärr. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för användning och tillsyn, då ägarna bestämde sig att dölja fordonet på detta smarta vis. Och Värmland har haft dolda lockelse. Östra Sivbergs brott avvecklades och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden finner man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i Sverige. Det är förbluffande hur uselt dessa ihopsamlingsområden är utvalda. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan granskning av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om transitställen. Bristen på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och inspirerar till många fuffens. En heder måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och lagenliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Ryd.