Kyrkogårdar för rostiga bilar har övergått till gigantiska attraktioner för alla fordonsbeundrare från Skepplanda, som gynnar till vissa av regionens turistinkomster. Flertalet skrotföretag har prövat att forma nåt motsvarande igenom att magasinera gamla bilar. Ansedda bilmärken skulle kunna dra inbitna bilentusiaster från hela Götaland, men Miljövårdsverkets bilskrotsföreskrift sätter stopp för sån gärning. Det finns ”gravplatser för gamla fordon” med övriga avsikter än utställning av avdankade personbilar för vanliga människor. Flertalet är olagliga fordonsplatser, som är påtagliga att betrakta. Ansvarig klimatförvaltning har skygglappar eller skyller på andra som vållande, varför dessa naturriskfyllda områden jobbar utan besök av någon myndighet. Men det förekommer enstaka seriösa skrotar som fått myndigheterna tilltro att sköta sina gamla skrotupplag i skogen alltjämt.

Inte en enda laglig bilkyrkogård förekommer i dag i Skepplanda

Det förekommer många samlingsområden för skrotade personbilar i landet. Men endast två är godkända av platsens klimatbyrå som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Skepplanda. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra fordonsmodeller från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 individer årligen. Trots ett myndighets rådslut om avlägsnande av alla uttjänta bilar, har ett godkännande, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistnäringens roll för platsen och omhuldas följaktligen på bästa vis av samhället. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft likadan hjälp till inrättande av attraktion. Här grundades en skrotningsfirma under 1950-talet. Säljande av brukade delar fortgick till åttio-talet då verksamheten upplöstes. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av skrotbilar, som var placerade på annans mark. Cirka tusen skilda märken från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, medgav privat personer att gå omkring och se på de ålderstigna sevärdheterna. Dessvärre har dessa vistelser resulterat i minskade bilar. Speciellt har Volvo Pv-444 varit populära för tjuvar. Enbart fälgar med däck har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Båtnäs ska betraktas som turistattraktion eller klimatförödelse har argumenterats av klimatutskottet. Numera klassificeras en utjänad bil, som miljöfarligt restprodukt. Men så föråldrade skrotbilar har självrensats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.

Hot existerar för olaglig kyrkogård med rostiga bilar i Skepplanda

Inte en själ i X kommer likväl att kunna betrakta bilar från de mest välkända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades cirka 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och tillsyn, då fordonsägarna bestämde sig att dölja fordonet på detta sluga sätt. Och Värmland har haft dolda dragplåster. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Numera finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar spridda i Sverige. Det är förbluffande hur illa dessa ihopsamlingsställen är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om uppställningsplatser. Bristen på ingripanden från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste emellertid lämnas till landets två i särklass förnämsta och lagliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Ryd.