Miljörisken är mindre hos bilkyrkogårdar än hos dumpade vrak i Eskilstuna

Att se en dumpade fordon i miljön är en olust. Men bilbeundrare från Eskilstuna lockas likväl till en gravplats för gamla fordon som pirayor till en köttbit. Och i landet finns 2 lagligt anlagda skrotar, som förvandlats till rena rama bilvraks-utställningar. Mängder av bilar med skilda fordonsmärken från mitten av 1900-talet existerar spridda för beskådning mellan träd och buskar. Det är mer än bilentusiaster som hedrar storlekar och designer av raggaråken. Välskapta bulliga konturer och jättelika hästkrafter var den tidens normer för en kompetent vara. Skörden beundras fortfarande av 10 000-tals besökare varje år. Skrot kyrkogårdarna har förvandlas till ortens stora inkomstkälla och skapar de främsta besöksintäkterna. Dessa förtjänster har även stillat klimataktivisternas fordran på bortforsling och upphörande av verksamheterna. Men en etablering eller utvidgning av en sådan anordning är helt stoppad via Länsstyrelsens anspråk att återvinna en uttjänad skrotbil för återanvändning.

Inte en enda legal gravplats för gamla fordon finns nu för tiden i Eskilstuna

Det förekommer många uppställningsområden för ratade personbilar i landet. Men enbart 2 är ackrediterade av områdets klimatkontor som bestående bilkyrkogårdar för turister från Eskilstuna. Dessa omtalade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar många hundra fordonsmärken från början av 1900-talet och skrota bilen Göteborg besöks av fler än femton tusen personer årsvis. Fastän ett myndighets fastställande om tömmande av alla skrotbilar, har ett tillstånd, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett belägg på turistverksamhetens mening för stället och vårdas för den skull på ultimata sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått likadan undsättning till upprättande av sevärdhet. Här grundades en bildemontering under 1950-talet. Säljande av brukade bilkomponenter ägde rum till åttio-talet då verksamheten avvecklades. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av bilvraken, som var placerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda märken från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, tillät vanligt folk att promenera runt och se på de ålderstigna sevärdheterna. Tyvärr har dessa vistelser medfört minskade personbilar. Särskilt har Saab V-4 varit begärliga för plundrare. Enbart dörrmattor har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Värmland ska betraktas som kulturminne eller miljökatastrof har argumenterats av klimatnämnden. Nuförtiden kategoriseras bilvrak, som klimatvådligt restprodukt. Men så förlegade skrotbilar har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.

Risk existerar för illegitim kyrkogård för rostiga bilar i Eskilstuna

Ingen i Eskilstuna kommer likväl att kunna se fordon från de mest välkända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 uttjänta bilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och tillsyn, då ägarna tog beslutet att begrava bilen på detta smarta vis. Och Värmland har det förekommit hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Numera finner man helt andra illegala bilkyrkogårdar utspridda i landet. Det är förvånande hur illa dessa ihopsamlingsplatser är selekterade. Att betrakta sådana på vattenskyddade områden utan tillsyn av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om transitställen. Avsaknaden på aktioner från betrodd polis är närmast kass och inspirerar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Ryd.