Miljöaktivister i Enköping ogillar tillstånden till bilkyrkogårdar

Inte en själ i Enköping vill söka upp illegala och naturskadliga uppställningsområden för bilar. Men det är mångas fantasi att hälsa på en gravplats för gamla fordon. Alla återblickande bilägare drömmer om tiden, då de mulliga och bensinslukande odjuren infördes. På den europeiska kommersen var nord amerikanska märken tongivande. Det är vrakdelarna från dessa märken, som dra till sig turister till landets 2 auktoriserade upplag för skrotade bilar från 50-talet. Att få beskåda ett föråldrat skinande muskelpaket körande i vardagen är få förunnat. Men på en en kyrkogård för rostiga bilar ligger ett helt koppel av riktiga original från fantastiska verk. En tur jämte dessa rariteter, är att vara barn på nytt och är inget man glömmer i första taget. Det är inte nödvändigt att filosofera på aktuella klimatproblem med nutidens gamla bilar. Endast njuta av de bulliga formgivningarna som aldrig kommer tillbaka.

Inte en enda lagenlig gravplats för gamla fordon förekommer nu för tiden i Enköping

Det existerar en del samlingsplatser för skrotade fordon i Sverige. Men enbart 2 är auktoriserade av områdets miljöavdelning som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Enköping. Dessa kända områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns flera dussintals fordonsmodeller från 20- till 50-talen och besöks av mer än 15 000 personer varje år. Även fast ett samhällsorgans fastställande om utgallring av alla bilar, har ett tillstånd, som varar trettio år till. Det om inget är ett bevis på turistnäringens mening för orten och vårdas därför på ultimata förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft samma hjälp till etablering av sevärdhet. Här startades en skrotfirma under 1950-talet. Handel av beg. delar fortgick till åttio-talet då bilskroten upphörde. Bilvraken blev orörda efter viss tvångsförflyttning av bilvraken, som var uppställda på annans mark. Typ tusen olika märken från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, medgav privat personer att ströva runt och iaktta de ålderstigna sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar skrota bilen Göteborg inneburit minskade bilar. Först och främst har Saab V-4 varit omtyckta för tjuvar. Endast dörrmattor har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Båtnäs ska ses som sevärdhet eller miljökatastrof har diskuterats av miljökommissionen. Nu för tiden kategoriseras en utjänad bil, som miljögiftigt restprodukt. Men så ålderstigna bilvrak har självsanerats och klimatproblem har sanerats från marken.

Risk finns för illegitim gravplats för gamla fordon i Enköping

Ingen i Enköping kommer emellertid att kunna beskåda bilar från de mest kända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 skrotbilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för användning och tillsyn, då bilägarna bestämde sig att begrava bilen på detta smarta vis. Och Värmland har det förekommit dolda attraktioner. Östra Sivbergs gruva avvecklades och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal vrak. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden hittar man helt andra illegala bilkyrkogårdar spridda i landet. Det är förbluffande hur dåligt dessa ihopsamlingsställen är utvalda. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan granskning av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om transitområden. Försakelsen på åtgärder från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och sporrar till många fuffens. En heder måste dock lämnas till landets två i särklass belevade och legala bilkyrkogårdar i Värmland och Ryd.