Miljöansvarig i Filipstad varnar för illegala bilkyrkogårdar

Att se en övergiven bil i miljön är en avsky. Men fordonsentusiaster från Filipstad attraheras ändå till en bilkyrkogård som flugor till en sockerbit. I Småland och Värmland förekommer 2 legalt grundade skrotar, som förvandlats till otroliga fordonsvrak-demonstrationer. Ett stort antal bilar med skilda bilmodeller från mitten av 1900-talet existerar utspridda för begrundan mellan skog och åkrar. Det är fler än bilfantaster som är imponerad av muskelpaketen och formar av raggaråken. Storslagna bullformade linjer och väldiga hästkrafter var dåtidens grundprinciper för en duglig skapelse. Skörden hedras ännu av många gäster varje år. Skrot kyrkogårdarna har förvandlas till samhällets stora inkomstkälla och frambringar de största turistinkomsterna. Dessa vinster har dessutom hämmat klimatkämparna fordran på bärgning och likvidering av verksamheterna. Men en nyetablering eller expansion av en sådan inrättning är helt spärrad genom Naturvårdsverkets ultimatum att skrota en uttjänad personbil för recirkulation.

Inte en enda tillåten kyrkogård för rostiga bilar förekommer i dag i Filipstad

Det existerar massa samlingsplatser för kasserade fordon i Sverige. Men blott två är ackrediterade av traktens miljöavdelning som varaktiga bilkyrkogårdar för resande från Filipstad. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar flera dussintals fordonsmärken från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 skrota bilen Göteborg personer varje år. Fastän ett myndighets beslut om avlägsnande av alla personbilar, har ett godkännande, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett bevis på besöksverksamhetens betydelse för stället och värnas således på bästa vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft samma undsättning till etablering av kulturminnen. Här skapades en skrot under mitten av förra seklet. Säljande av brukade bildelar fortgick till åttio-talet då verksamheten upplöstes. Bilvraken blev orörda efter speciell omhändertagande av skrotbilar, som var uppställda på annans mark. Cirka tusen skilda modeller från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, lät gemene man att knalla runt och beskåda de äldre klenoderna. Beklagligtvis har dessa besök resulterat i minskade objekt. Först och främst har Volkswagen-bussar varit tilltalande för skövlare. Endast inredningar har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall betraktas som sevärdhet eller klimatförödelse har diskuterats av miljödelegationen. Nu för tiden rangordnas en utjänad bil, som miljöskadligt avfall. Men så äldre skrotbilar har självsanerats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.

Fara existerar för förbjuden gravplats för gamla fordon i Filipstad

Ingen i Filipstad kommer likväl att kunna observera fordon från de mest kända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest kända stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 bilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och övervakning, då ägarna beslöt att jordfästa bilen på detta smarta vis. Och Värmland har det förekommit hemliga sevärdheter. Östra Sivbergs gruva fasades ut och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal bilvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Numera finner man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon utspridda i landet. Och det är häpnadsväckande hur uselt dessa uppställningsställen är utvalda. Att betrakta sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om transitställen. Försakelsen på handlanden från betrodd polis är närmast kass och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Ryd.