Den fordonsägare på Orust som vill uppleva en tillbakablickande tripp i fordonshistorien ska hälsa på en gravplats för gamla fordon, som är tvärtom till en förbjuden upplag med kasserade personbilar. Här kan man hitta hundratals fordonsmärken av olika märken från mitten av 1900-talet. Jänkare ofantliga som små lastbilar blandas med små europeiska i en överväldigande mix. Mycket av interiörerna är försvunnen för länge sedan och fordonen ser ut som skrothögar. Men de klassiska formerna kan man fortfarande skönja. Att skrot-kyrkogårdarna i Kyrkö Mosse och Båtnäs har förvandlas till regionens bästa turistattraktion är inte så konstigt. Dessutom har kritiska skrota bilen Orust miljödivisioner, som föreskrivit om hämtning av fordonsvraken, har tvingats ändra attityd som ett resultat av pengarna som bidrar till samhället. Tyvärr har dessa charmfulla bilkyrkogårdar fått förbjudna efterföljare, som verkar lagra uttjänta bilar. Nya hårda föreskrifter hejdar dock legal inrättande. Att kassera bilen med inlämnande av registreringsbevis, bilskrotsintyg med avfärdande från bilregistret samt rensning av naturskadligt avfall kräver andra bestämmelser. Men de rådande 2 legitima fordonsplatserna kommer att underhålla fordonsälskarna i framtiden.

Inte en enda laglig gravplats för gamla fordon existerar idag på Orust

Det finns massa samlingsställen för kasserade bilar i Sverige. Men endast 2 är godkända av bygdens miljökontor som permanenta bilkyrkogårdar för resande från Orust. Dessa allmänt bekanta platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar många hundra fordonsmodeller från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 individer årligen. Fastän ett kommunalt fastställande om avlägsnande av alla skrotbilar, har ett medgivande, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett bevis på besöksverksamhetens innebörd för stället och värnas således på yppersta vis av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått samma hjälp till etablering av attraktion. Här startades en skrot under mitten av förra seklet. Handel av begagnade bildelar pågick till 1980-talet då skrotföretaget upphörde. Bilvraken blev orörda efter viss tvångsförflyttning av bilar, som var uppställda på annans mark. Omkring tusen annorlunda märken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät gemene man att vandra omkring och se de ålderstigna sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa besök resulterat i minskade objekt. Först och främst har Saab V-4 varit omtyckta för plundrare. Endast stolar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska ses som turistattraktion eller klimatförödelse har debatterats av miljödelegationen. Nu för tiden klassificeras skrotbil, som miljöskadligt avfall. Men så ålderstigna fordonsvrak har självrensats och klimatproblem har befriats från skog och mark.

Hot existerar för olaglig bilkyrkogård på Orust

Ingen på Orust kommer likväl att kunna se personbilar från de mest välkända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde skyfflades cirka 200 uttjänta bilar fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för skötsel och kontroll, då bilinnehavarna tog beslutet att dölja bilen på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Idag hittar man helt andra illegala bilkyrkogårdar fördelade i landet. Och det är överraskande hur förkastligt dessa ihopsamlingsställen är utvalda. Att se sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar solklart om samlingsplatser. Försakelsen på åtgärder från betrodd myndighet är närmast kass och sporrar till många fuffens. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och lagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.