Ingen tillbakablickande fordonsinnehavare från Gotland kör genom Årjäng eller Kyrkö Mosse utan att gästa en av dessa gravplatser för gamla fordon. Här finns oräkneliga bilar från 40-talet och framåt. Ålderstigna bilar befinner sig huller om buller. Men de äldre ljuvligheternas design går inte att förbise. Man måste inte vara bilfantaster för att avguda skrothögarna som förvandlas till väldigt åtgångna med tiden. Dåtidens biltekniker var inte behov av att tänka på luftfriktion eller bränslekonsumtion. Så på konstruktions stadiet uppfanns fordon med dimension och gestaltning som inte någon gång mer kommer att visas. Inte ens i drömmen. Och Gravplatsen för gamla fordon har blivit stadens stora besöksmål för turister. De genererar årligen de främsta vinsterna för berörda ställen. Så det förvånar ingen, att klimatbyråarna är glada numera. Men några nya bilkyrkogårdar kan inte förväntas. Miljövårdsverket har via tuffa skrotningsbestämmelser har lagt locket på för ivriga efterkommande. Dessvärre existerar det massor av illegitima insamlingsställen med äldre personbilar. De tycks handla obesvärat, när myndighets personer från Länsstyrelsen inte påverkas på lagöverträdelserna.

Inte en enda legitim gravplats för gamla fordon förekommer idag på Gotland

Det förekommer många uppställningsområden för avdankade fordonsvrak i Sverige. Men enbart ett par är behöriga av ortens klimatbyrå som bestående bilkyrkogårdar för trafikanter från Gotland. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra bilmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen människor årligen. Fastän ett departements rådslut om tömmande av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett bevis på turistnäringens innebörd för orten och värnas för den skull på ultimata sätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått likadan stöd till etablering av attraktion. Här startades en skrot under mitten av förra seklet. Handel av brukade bilreservdelar fortgick till åttio-talet då verksamheten upphörde. Bilvraken blev orörda efter speciell omhändertagande av fordonsvraken, som var uppställda på annans egendom. Omkring tusen skilda märken från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, tillät gemene man att knalla runt och iaktta de förlegade sevärdheterna. Dessvärre har dessa påhälsningar inneburit färre fordon. Speciellt har Volkswagen-bussar varit tilltalande för tjuvar. Enbart inredningar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland ska betraktas som sevärdhet eller klimatförödelse har debatterats av miljökommissionen. Idag klassas ett uttjänt fordon, som klimatfarligt avfall. Men så äldre vrak har självsanerats och miljöbekymmer har sanerats från marken.

Fara finns för olaglig bilkyrkogård på Gotland

Inte någon på Gotland kommer ändå att kunna observera bilar från de mest välkända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända stället upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 bilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel skrota bilen Göteborg och kontroll, då bilinnehavarna tog beslutet att begrava bilen på detta finurliga vis. Och Värmland har det förekommit hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs brott avvecklades och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Idag hittar man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon utspridda i landet. Det är häpnadsväckande hur dåligt dessa ihopsamlingsställen är utvalda. Att betrakta sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar obestridligt om uppställningsområden. Försakelsen på åtgärder från betrodd myndighet är närmast katastrofal och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste dock lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och legala gravplatser för gamla fordon i Värmland och Ryd.