Illegala insamlingsställen med bilar på Hisingen opponeras av myndigheterna. Men två bilkyrkogårdar i landet lever vidare i och med den stora behållningen till kommunens penningkista. Orten runtom Kyrkö Mosse och Värmland har omvandlas till hela landets jättelika sevärdhet. Att titta på de korroderade vraken från mitten av förra seklet är att resa tillbaka med tiden. Kanske är det nord amerikanska vidunder, som får den ofördragsamma fordonsinnehavaren att vrida klockan bakåt. Och med allt rätt. Produktutformare, som var bilarkitekter, byggde bilar med enbart form som förebild. Bastanta välskapta törstiga personbilar med eldsflammor på dörrarna lanserades med storslagenhet. När en återblickande turist har drömmar sig bakåt i tiden, minns han inte på de ofantliga skrota bilen Hisingen klimatproblematiken sådana bilar skulle vålla med dagens miljöperspektiv. Och där olagliga områden med bilar är mardrömmar för handlingsivrare. Men tankar och drömmar skadar inte miljön. Så den avkopplande promenaden runt de korroderade bilvraken är en lisa för själen. Och kommunens penningförråd stiger med varje besökare.

Ingen legitim kyrkogård för rostiga bilar förekommer idag på Hisingen

Det existerar några ihopsamlingsplatser för skrotade bilar i landet. Men enbart ett par är behöriga av platsens klimatavdelning som varaktiga gravplatser för gamla fordon för resenärer från Hisingen. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar flera dussintals fordonsmodeller från början av 1900-talet och besöks av fler än 15 000 människor varje år. Även fast ett departements rådslut om elimination av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som varar trettio år till. Det om inget är ett belägg på turistverksamhetens betydelse för stället och värnas därför på bästa sätt av samhället. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått likadan undsättning till inrättande av attraktion. Här skapades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Säljande av brukade reservdelar pågick till 80-talet då skrotföretaget upphörde. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter speciell tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var parkerade på annans egendom. Ungefär tusen skilda märken från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, medgav allmänheten att gå omkring och betrakta de föråldrade sevärdheterna. Tyvärr har dessa besök resulterat i färre fordon. Framför allt har Vw bubblor varit begärliga för plundrare. Enbart fälgar med däck har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs ska betraktas som kulturminne eller miljöförstörelse har diskuterats av miljödelegationen. Idag klassificeras fordonsvrak, som klimatfarligt avfall. Men så förlegade skrotbilar har självsanerats och klimatproblem har befriats från skog och mark.

Mycket stor fara finns för olaglig kyrkogård med rostiga bilar på Hisingen

Inte någon på Hisingen kommer emellertid att kunna se personbilar från de mest kända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 personbilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för handhavande och tillsyn, då fordonsägarna beslöt att dölja bilen på detta smarta vis. Och Värmland har det förekommit hemliga besöksmål. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal bilvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Numera hittar man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon utspridda i Sverige. Och det är häpnadsväckande hur bedrövligt dessa samlingsområden är utvalda. Att se sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar glasklart om uppställningsplatser. Försakelsen på aktioner från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och sporrar till många bedrägerier. En ära måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och legala gravplatser för gamla fordon i Värmland och Småland.