När man kollar upp en lagstridig uppsamlingsställe med bilvrak från Bua är det är inte egendomligt, att en påhälsning på en gravplats för gamla fordon medför en tillbakablickande som man inte ofta känner. De rostiga karosserna från amerikanare påminner om en tidsperiod som många inte fått ta del av, men kanske har drömmar om. Men tidsperioden för liknande nyskapelser är förbi. Premisserna för klimat och bilförbrukning har totalt förändrats, också på den nord amerikanska marknaden. Bastanta men väldigt smakfulla åkdon är en förgången tidsperiod. Det är dessa hågkomsterna eller förhoppningar som upplivas hos en brinnande besökare. Att finna väldigt skrota bilen Bua åtgångna rester efter en okomplicerad form förstör inte känslan om en skapelse som inte någon gång kommer i retur. På grund av de flesta årliga turisterna har 2 kyrkogårdar för rostiga bilar i Kyrkö Mosse och Båtnäs lyckats få bestående tillåtelse för verksamheten. Ortens ackumulerade förtjänster från dessa får dessutom en orubblig miljökämpe att fundera. Men på nåt ställe har skriken varit höga. Att söka medgivande för en upprättande är emellertid förgäves. illegitima samlingsområde, som klimatenligt kan liknas med gravplatser för gamla fordon med skrotbilar, är ett ökande besvär, som verkar vara svårt att bekämpa.

Inte en enda lovlig kyrkogård för rostiga bilar finns i dag i Bua

Det existerar många samlingsområden för kasserade personbilar i Sverige. Men endast ett par är godkända av traktens miljöbyrå som varaktiga gravplatser för gamla fordon för trafikanter från Bua. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar flera dussintals fordonsmodeller från början av 1900-talet och gästas av mer än femton tusen personer årligen. Trots ett samhällsorgans fastställande om elimination av alla bilar, har ett medgivande, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistverksamhetens innebörd för platsen och skyddas således på ultimata förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft likadan stöd till upprättande av sevärdhet. Här skapades en skrotfirma under 1950-talet. Handel av beg. bilkomponenter höll på till åttio-talet då skrotföretaget upplöstes. Fordonsvraken blev orörda efter speciell omhändertagande av bilvraken, som var uppställda på annans egendom. Omkring tusen skilda modeller från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde företaget, lät gemene man att vandra omkring och betrakta de gamla klenoderna. Dessvärre har dessa påhälsningar inneburit minskade objekt. Framför allt har Volvo Pv-444 varit attraktiva för plundrare. Endast stolar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska ses som turistattraktion eller miljöförödelse har avhandlas av miljönämnden. Nu för tiden klassas en utjänad bil, som klimatskadligt restprodukt. Men så gamla fordonsvrak har självrensats och klimatbesvär har sanerats från marken.

Hot finns för olaglig kyrkogård för rostiga bilar i Bua

Inte en själ i Bua kommer dock att kunna observera objekt från de mest kända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende stället hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades cirka 200 personbilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för skötsel och övervakning, då bilägarna tog beslutet att jordfästa fordonet på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit dolda turistattraktioner. Östra Sivbergs gruvhål fasades ut och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal vrak. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden hittar man helt andra illegitima bilkyrkogårdar spridda i Sverige. Och det är förbluffande hur förkastligt dessa samlingsområden är valda. Att se sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar glasklart om transitplatser. Avsaknaden på aktioner från betrodd polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste emellertid lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och olagliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Ryd.