Miljörisken är mindre hos bilkyrkogårdar än hos dumpade vrak på Brännö

Att se en dumpade fordon i naturen är en avsky. Men fordonsentusiaster på Brännö attraheras i alla fall till en bilkyrkogård som pirayor till en köttbit. Och i landet finns 2 lagenligt anlagda skrotföretag, som omvandlats till otroliga bilvraks-visningar. Åtskilliga personbilar med annorlunda märken från mitten av 1900-talet finns spridda för beskådning mellan skog och åkrar. Det är fler än fordonsentusiaster som beundrar storlekar och designer av raggaråken. Läckra bulliga konturer och stora motorer var den tidens direktiv för en kompetent vara. Resultaten hedras än idag av 10 000-tals gäster varje år. Bilkyrkogårdarna har omvandlas till hemkommunernas mjölkko och alstrar de bästa besöksinkomsterna. Dessa förtjänster har också lugnat klimatkämparna krav på hämtning och nedläggning av verksamheterna. Men en nystart eller utvidgning av en sådan anordning är helt spärrad via Naturvårdsverkets fordran att göra sig av med en uttjänad bil för recirkulation.

Inte en enda lagenlig bilkyrkogård finns nuförtiden i på Brännö

Det existerar massa ihopsamlingsområden för kasserade bilar i Sverige. Men blott ett par är auktoriserade av traktens miljökontor som bestående bilkyrkogårdar för resande från Brännö. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns flera dussintals bilmodeller från början av 1900-talet och gästas av fler än femton tusen personer varje år. Trots ett departements beslut om utgallring av alla bilar, har ett medgivande, som varar till 2050. Det är verkligen ett kvitto på turistverksamhetens innebörd för orten och skyddas för den skull på lämpligaste skrota bilen Brännö förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft likadan assistans till upprättande av sevärdhet. Här grundades en bildemontering under 1950-talet. Försäljning av beg. reservdelar höll på till 80-talet då skrotföretaget upphörde. Vraken blev kvarlämnade efter speciell tvångsförflyttning av bilar, som var parkerade på annans egendom. Cirka tusen skilda bilmärken från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, medgav gemene man att ströva runt och observera de föråldrade sevärdheterna. Dessvärre har dessa vistelser inneburit färre personbilar. Framför allt har Volvo Pv-444 varit populära för skövlare. Endast fälgar med däck har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs skall ses som kulturminne eller klimatförödelse har argumenterats av klimatutskottet. Numera klassas ett uttjänt fordon, som miljöfarligt avfall. Men så gamla vrak har självsanerats och miljöbesvär har befriats från skog och mark.

Risk existerar för illegitim kyrkogård för rostiga bilar på Brännö

Inte någon på Brännö kommer likväl att kunna se bilar från de mest kända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända stället hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades cirka 200 bilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och övervakning, då fordonsägarna tog beslutet att dölja fordonet på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har haft hemliga attraktioner. Östra Sivbergs malmbrott fasades ut och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i riket. Det är förbluffande hur illa dessa uppställningsplatser är utvalda. Att beskåda sådana på vattenskyddade områden utan övervakning av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om samlingsplatser. Avsaknaden på handlanden från ansvarig polis är närmast kass och sporrar till många bedrägerier. En ära måste dock lämnas till landets 2 i särklass belevade och legala bilkyrkogårdar i Värmland och Småland.