Invånare i Bunkeflostrand vill inte se illegala uppställningsplatser eller bilkyrkogårdar

Ingen i Bunkeflostrand vill bekanta sig med förbjudna och miljömenliga samlingsområden för skrotbilar. Men det är någras dröm att besöka en gravplats för gamla fordon. Alla trånande bilägare fantiserar om tidsskedet, då de stora och bränsleslukande monstren lanserades. På den skandinaviska kommersen var nord amerikanska bilmärken ledande. Det är resterna från dessa bilmärken, som frestar gäster till landets två behöriga upplag för skrotade bilar Göteborg från 50-talet. Att få beskåda ett föråldrat skinande muskelknippe körande i vardagen är få förunnat. Men på en en bilkyrkogård ligger en hel drös av äkta förebilder från underbara verk. En rundvandring jämte dessa dyrbarheter, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är en rening för själen. Det är inte behövligt att grubbla på kritiska klimatproblem med nutidens gamla fordon. Enbart glädjas av de kurviga formerna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.

Inte en enda lagenlig bilkyrkogård förekommer nuförtiden i Bunkeflostrand

Det existerar massa uppställningsplatser för kasserade bilar i landet. Men enbart två är auktoriserade av bygdens klimatbyrå som permanenta bilkyrkogårdar för resande från Bunkeflostrand. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra modeller från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen människor årsvis. Fastän ett samhällsorgans rådslut om tömmande av alla bilar, har ett godkännande, som varar trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på turistverksamhetens mening för platsen och skyddas för den skull på ultimata vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft samma stöd till inrättande av kulturminnen. Här startades en skrot under mitten av förra seklet. Handel av beg. delar ägde rum till 80-talet då skrotföretaget avvecklades. Fordonsvraken blev stående kvar efter särskild omhändertagande av skrotbilar, som var placerade på annans egendom. Typ tusen annorlunda bilmärken från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, tillät privat personer att vandra runt och betrakta de föråldrade sevärdheterna. Dessvärre har dessa påhälsningar medfört färre bilar. Speciellt har Volkswagen-bussar varit populära för skövlare. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland skall betraktas som kulturminne eller miljöförstörelse har argumenterats av miljökommittén. Nu för tiden klassas ett uttjänt fordon, som miljöskadligt restprodukt. Men så förlegade skrotbilar har självsanerats och klimatproblem har befriats från skog och mark.

Hot förekommer för illegal gravplats för gamla fordon i Bunkeflostrand

Inte någon i Bunkeflostrand kommer emellertid att kunna observera bilar från de mest kända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest kända stället hittades på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 skrotbilar fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och övervakning, då bilägarna bestämde sig att dölja bilen på detta sluga vis. Och Värmland har det förekommit osynliga besöksmål. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Idag hittar man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon utspridda i riket. Och det är förbluffande hur bedrövligt dessa uppställningsområden är selekterade. Att se sådana på vattenskyddade områden utan granskning av Trafikverkets är påfallande. Det handlar glasklart om transitområden. Försakelsen på aktioner från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många fuffens. En heder måste dock lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och lagliga bilkyrkogårdar i Värmland och Kyrkö Mosse.