Illegitima samlingsområde med uttjänta bilar i Alingsås bekämpas av myndigheterna. Men två bilkyrkogårdar i Småland och Värmland finns kvar till följd av den stora inkomsten till samhällets finanser. Bygden kring Ryd och Värmland har övergått till hela landets ofantliga sevärdhet. Att skåda på de väldigt åtgångna fordonsvraken från mitten av förra seklet är att resa tillbaka med tiden. Troligen är det amerikanska vidunder, som får den fanatiska fordonsinnehavaren att vrida klockan bakåt. Och det har vi förståelse för. Formgivare, som var fordonskonstruktörer, tog fram personbilar med endast stil som ideal. Massiva storslagna törstiga personbilar med miss Universum på huven presenterades med puka och trumpeter. När en tillbakablickande besökare har drömmar sig bakåt i tiden, tänker han inte på de enorma naturproblematiken sådana bilar skulle bringa med nutidens miljösynsätt. Och där olagliga ställen med bilar är mardrömmar för aktivister. Men föreställningar och fantasier skadar inte naturen. Så den avslappnande promenaden kring de rostangripna bilvraken är en lisa för själen. Och ortens intäkter ökar för varje gäst som kommer.

Inte en enda legitim bilkyrkogård finns nuförtiden i Alingsås

Det existerar otaliga samlingsställen för avdankade fordon i landet. Men enbart ett par är certifierade av områdets klimatbyrå som bestående bilkyrkogårdar för resenärer från Alingsås. Dessa berömda ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar många hundra fordonsmodeller från början av 1900-talet och besöks av mer än 15 000 individer årligen. Även fast ett samhällsorgans rådslut om utgallring av alla skrotbilar, har ett tillstånd, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett bevis på besöksnäringens roll för orten och värnas följaktligen på lämpligaste sätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått likadan stöd till etablering av sevärdhet. Här startades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Försäljning av beg. bilkomponenter ägde rum till 80-talet då skroten upphörde. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande skrota bilen Alingsås av fordonsvraken, som var uppställda på annans mark. Omkring tusen olika fordonsmärken från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, lät allmänheten att vandra omkring och se på de gamla sevärdheterna. Tyvärr har dessa vistelser inneburit färre personbilar. Särskilt har Volvo Pv-444 varit omtyckta för tjuvar. Bara dörrar och huv har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall ses som kulturminne eller klimatkatastrof har avhandlas av klimatkommittén. Idag rangordnas ett uttjänt fordon, som klimatvådligt restprodukt. Men så gamla bilvrak har självrensats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.

Fara förekommer för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Alingsås

Inte en själ i Alingsås kommer ändå att kunna betrakta fordon från de mest kända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades cirka 200 skrotbilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och kontroll, då ägarna beslöt att jordfästa fordonet på detta listiga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit dolda besöksmål. Östra Sivbergs gruva avvecklades och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal vrak. De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i Sverige. Och det är förvånande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsställen är selekterade. Att betrakta sådana på vattenskyddade områden utan tillsyn av Trafikverkets är påfallande. Det handlar glasklart om uppställningsområden. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast kass och sporrar till många bedrägerier. En heder måste dock lämnas till Sveriges två i särklass belevade och legala bilkyrkogårdar i Årjäng och Ryd.