Uppställningsområden i Avesta för bilar är strikt olagliga. Men inte de två numera godkända och populära skrot-kyrkogårdarna i Kyrkö Mosse och Värmland. Några nya kommer likväl inte någonsin att uppstå återigen. Naturvårdsverkets återvinningsförordning att skrota personbilen med återbruk gör att gravplatser för bilar kommer att försvinna. De existerande har omsider fått klimatdepartementens samtycke att håva in pengar till samhällena. Tiotusentals av entusiastiska bilägare besöker de avskilda orterna årsvis. Med sådant konklusion veknar till och med den mest högljudda klimateldsjälen. Det är tur för många entusiaster. Tjuvar och vandaler sjunker ändå mängden. Det är framför allt amerikanerna som dra till sig det största engagemanget. De bullformade formerna från dessa åkdon saknar jämförelse. På den tiden skapades bilarna av ingenjörer, som inte tvingades ta hänsyn på luftmotstånd eller bensinekonomi. Det är enbart en dröm att vänta sig en ny Buick Electra 225  cab eller någon annan plagiat av dessa fascinerande formgivna fullblod ska rekonstrueras.

Inte en enda lovlig gravplats för gamla fordon finns i dag i Avesta

Det finns otaliga ihopsamlingsområden för skrotade bilar i landet. Men endast ett par är behöriga av områdets klimatkontor som bestående bilkyrkogårdar för skrota bilen Göteborg resenärer från Avesta. Dessa kända områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer många hundra märken från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen människor årligen. Fastän ett departements rådslut om utrensning av alla bilar, har ett bygglov, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens roll för platsen och värnas således på ultimata förfaringssätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft samma hjälp till etablering av attraktion. Här skapades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Handel av begagnade bilreservdelar pågick till åttio-talet då skrotföretaget upplöstes. Bilvraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av bilvraken, som var placerade på annans mark. Omkring tusen skilda bilmärken från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, medgav privat personer att knalla runt och iaktta de föråldrade klenoderna. Tragiskt nog har dessa vistelser medfört färre personbilar. Framför allt har Volkswagen-bussar varit tilltalande för skövlare. Enbart dörrar och huv har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall ses som turistattraktion eller klimatkatastrof har diskuterats av miljökommittén. Nuförtiden rangordnas fordonsvrak, som miljögiftigt restprodukt. Men så ålderstigna skrotbilar har självsanerats och klimatbesvär har sanerats från marken.

Fara finns för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Avesta

Inte en själ i Avesta kommer ändå att kunna beskåda objekt från de mest välkända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende stället hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för skötsel och övervakning, då bilinnehavarna bestämde sig att begrava fordonet på detta listiga vis. Och Värmland har haft hemliga lockelse. Östra Sivbergs gruva fasades ut och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal vrak. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden hittar man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Och det är överraskande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsställen är selekterade. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om uppställningsplatser. Bristen på handlanden från ansvarig polis är närmast katastrofal och sporrar till många fuffens. En heder måste ändå lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.