Kyrkogårdar för rostiga bilar kan gälla som kulturminnen eller miljöförödelse beroende på vem man frågar. Till de senare hör förbjudna bilplatser i Uddevalla för gamla kasserade personbilar. Men några av Västra Götalands mest kända har dock omvandlas till enorma och lönande dragplåster. Kring många av de äldre fordonsvraken kan man påträffa flertalet bilmärken som hängt med till sista vilan. Att observera ålderstigna bilmärken är likaså en lycka för en nostalgisk bilinnehavare. Men det är amerikanarna från mitten av 1900-talet som skänker störst avtryck. På den tiden konstruerades de rundaste utseendena ett bil nånsin besuttit. Och den här upplevelsen från de här föråldrade dyrbarheter kan man skönja på en småländsk kyrkogård för rostiga bilar.
Ingen lagenlig bilkyrkogård förekommer nu för tiden i Uddevalla
Det existerar en del ihopsamlingsplatser för skrotade vrak i Sverige. Men endast ett par är auktoriserade av platsens klimatbyrå som varaktiga bilkyrkogårdar för trafikanter från Uddevalla. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns flera dussintals fordonsmodeller från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen personer årsvis. Fastän ett departements beslut om att skrota bilen Uddevalla och utrensning av alla personbilar, har ett tillstånd, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett bevis på turistverksamhetens värde för stället och omhuldas därför på bästa sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft samma assistans till etablering av sevärdhet. Här startades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Säljande av brukade bilreservdelar ägde rum till 80-talet då skrotföretaget lades ned. Skrotbilarna blev orörda efter viss tvångsförflyttning av bilar, som var placerade på annans egendom. Ungefär tusen skilda modeller från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde skroten, medgav vanligt folk att vandra runt och se på de föråldrade klenoderna. Beklagligtvis har dessa vistelser resulterat i färre personbilar. Framför allt har Volkswagen-bussar varit åtråvärda för kriminella. Enbart stolar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall ses som sevärdhet eller klimatkatastrof har argumenterats av klimatdelegationen. Numera kategoriseras bilvrak, som klimatskadligt restprodukt. Men så förlegade fordonsvrak har självrensats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Hot förekommer för illegitim kyrkogård för rostiga bilar i Uddevalla
Inte någon i Uddevalla kommer dock att kunna observera personbilar från de mest välkända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades omkring 200 personbilar fram ur en sankmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och övervakning, då bilägarna tog beslutet att dölja fordonet på detta listiga vis. Och Värmland har haft hemliga attraktioner. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal vrak. De äldsta från 50-talet. Idag finner man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon fördelade i landet. Och det är förbluffande hur illa dessa samlingsställen är selekterade. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan övervakning av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om samlingsområden. Försakelsen på åtgärder från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och inspirerar till många oegentligheter. En ära måste emellertid lämnas till landets två i särklass högättade och lagliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Kyrkö Mosse.