Olagliga insamlingsområde med skrotbilar på Hönö bekämpas av Miljöpartiet. Men ett par kyrkogårdar för rostiga bilar i Småland och Värmland lever vidare tillföljd av den stora behållningen till samhällets ekonomi. Samhället kring Småland och Båtnäs har blivit hela landets jättelika lockelse. Att iaktta på de rostiga vraken från mitten av 1900 talet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Möjligtvis är det nord amerikanska rackare, som får den fanatiska bilinnehavaren att bli trånande. Och det har vi förståelse för. Produktutformare, som var fordonsarkitekter, byggde bilar med endast utseende som föredöme. Mastiga storslagna törstiga fordon med miss Universum på bagageluckan lanserades med överdådig prakt. När en återblickande turist fantiserar sig bakåt i tiden, reflekterar han inte på de jättelika klimatproblemen sådana bjässar skulle bringa med dagens klimatsynsätt. Och där illegitima ställen med personbilar är en hemsk upplevelse för handlingsivrare. Men föreställningar och drömmar försvagar inte naturen. Så den avkopplande promenaden kring de rostangripna bilvraken är som att födas på nytt. Och samhällets intäkter stiger för varje turist.

Inte en enda laglig kyrkogård för rostiga bilar finns nu för tiden på Hönö

Det finns många ihopsamlingsplatser för uttjänade bilar i landet. Men endast ett par är godkända av lokalsamhällets klimatkontor som varaktiga gravplatser för gamla fordon för turister från Hönö. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer flera dussintals fordonsmärken från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 individer varje år. Trots ett kommunalt fastställande om utgallring av alla uttjänta bilar, har ett bygglov, som fortgår till 2050. Det om inget är ett belägg på besöksverksamhetens betydelse för orten och värnas således på lämpligaste förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått samma undsättning till inrättande av kulturminnen. Här startades en bildemontering under 1950-talet. Säljande av beg. bildelar fortgick till 80-talet då skrotföretaget avvecklades. Fordonsvraken blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av bilvraken, som var placerade på annans egendom. Omkring tusen olika modeller från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät privat personer att knalla runt och iaktta de äldre sevärdheterna. Dessvärre har dessa besök medfört minskade bilar. Framför allt har Volvo Pv-444 varit åtråvärda för plundrare. Bara fälgar med däck har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska betraktas som sevärdhet eller miljöförstörelse har avhandlas av klimatkommittén. Nuförtiden kategoriseras skrotbil, som klimatgiftigt restprodukt. Men så förlegade skrotbilar har självsanerats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.

Hot finns för förbjuden gravplats med gamla fordon på Hönö

Ingen på Hönö kommer ändå att kunna se bilar från de mest kända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades cirka 200 fordon fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och kontroll, då fordonsinnehavarna beslöt att jordfästa fordonet på detta smarta sätt. Och Värmland har haft hemliga dragplåster. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och fylldes med vatten skrota bilen Göteborg omgående under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal skrotbilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag hittar man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon fördelade i riket. Och det är förbluffande hur illa dessa samlingsplatser är selekterade. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan kontroll av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om transitställen. Försakelsen på åtgärder från betrodd polis är närmast ödesdiger och inspirerar till många fuffens. En ära måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass högättade och olagliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.