Förbjudna samlingsutrymme med skrotbilar i Arvidsjaur opponeras av Transportstyrelsen. Men två gravplatser för gamla fordon i Småland och Värmland finns kvar på grund av den höga behållningen till kommunens ekonomi. Bygden kring Småland och Värmland har blivit hela länens gigantiska turistattraktion. Att skåda på de rostiga vraken från mitten av förra seklet är att resa tillbaka med tiden. Troligen är det amerikanska monster, som får den ofördragsamma fordonsinnehavaren att bli trånande. Och med allt rätt. Formgivare, som var bilarkitekter, byggde bilar med endast utseende som förebild. Bastanta storslagna bränsleslukande bilar med motiv på bagageluckan infördes med storslagenhet. När en nostalgisk gäst har drömmar om dåtiden, minns han inte på de gigantiska klimatdilemmat sådana bilar skulle orsaka med nutidens klimatperspektiv. Och där illegitima områden med personbilar är en gastkramning för handlingsivrare. Men tankar skrota bilen Göteborg och förhoppningar försvagar inte miljön. Så den avstressande promenaden kring de rostangripna vraken är en lisa för själen. Och samhällets kassa ökar för varje gäst som kommer.

Inte en enda lovlig kyrkogård för rostiga bilar förekommer idag i Arvidsjaur

Det förekommer massa ihopsamlingsområden för kasserade bilvrak i Sverige. Men endast två är godkända av ortens miljökansli som bestående gravplatser för gamla fordon för resenärer från Arvidsjaur. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra bilmärken från början av 1900-talet och besöks av mer än 15 000 individer varje år. Även fast ett departements rådslut om utgallring av alla skrotbilar, har ett godkännande, som varar till 2050. Det om inget är ett belägg på besöksverksamhetens roll för stället och skyddas följaktligen på bästa vis av kommunen. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått samma hjälp till inrättande av attraktion. Här startades en skrot under 1950-talet. Säljande av brukade bildelar höll på till 80-talet då skroten avvecklades. Vraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av skrotbilar, som var placerade på annans egendom. Omkring tusen skilda bilmodeller från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, medgav privat personer att vandra runt och beskåda de gamla klenoderna. Dessvärre har dessa besök resulterat i färre personbilar. Speciellt har Volvo Pv-444 varit begärliga för skövlare. Enbart dörrar och huv har lämnats kvar. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Värmland skall betraktas som turistattraktion eller miljökatastrof har debatterats av miljönämnden. Nu för tiden rangordnas skrotbil, som klimatskadligt restprodukt. Men så föråldrade fordonsvrak har självsanerats och klimatbekymmer har sanerats från marken.

Risk förekommer för illegal gravplats för gamla fordon i Arvidsjaur

Inte någon i Arvidsjaur kommer emellertid att kunna beskåda personbilar från de mest kända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades omkring 200 personbilar fram ur en myr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och tillsyn, då ägarna bestämde sig att dölja bilen på detta finurliga vis. Och Värmland har det förekommit osynliga attraktioner. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Idag finner man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon spridda i Sverige. Och det är förbluffande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsområden är utvalda. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om uppställningsplatser. Bristen på handlanden från betrodd polis är närmast kass och uppmuntrar till många oegentligheter. En heder måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Kyrkö Mosse.